En av de absoluta toppnyheterna i Israel i måndags var att Israels utrikesminister, Yair Lapid, haft ett samtal med sin svenska motsvarighet, Ann Linde. Det var första gången Israels och Sveriges utrikesministrar talat med varandra på sju år.
Jerusalem Post citerade en tweet från Lapid, där han skriver: ”Jag talade med Ann Linde, Sveriges utrikesminister. Detta telefonsamtal, det första på sju år mellan våra respektive länders utrikesministrar, symboliserar en nystart för våra relationer på denna nivå.”
Han tillade: ”Jag uppskattar hennes uttalande angående Sveriges starka och solida engagemang för Israels säkerhet och hennes erkännande under samtalets gång av Israel som det judiska folkets hemland.” De talades också vid om Israels medverkan vid svenska regeringens konferens om Förintelsen och om antisemitism i Malmö i oktober.
Lapid avslutade med: ”Jag ser fram emot ökat samarbete med Sverige i bilaterala och multilaterala frågor.”
Omedelbart efter att jag läst detta tog jag en titt på den svenska regeringens och utrikesministerns olika kanaler, men här fanns ingenting att se. Inget uttalande över huvud taget.
Lite senare, efter att nyheten uppmärksammats av DN, kom Ann Linde med ett kort uttalande: ”Det var ett bra samtal, det är glädjande och välkomnande att Israels nya regering vill återuppta relationen med Sverige. En återupptagen dialog är något vi eftersträvat.”
Vad betyder då detta? Vem ringde vem? Har Sverige ändrat inställning på något vis, eller har Israel gjort det? Eller kanske båda länderna?
I min förra Israelkommentar skrev jag om kabinettsekreterare Robert Rydbergs resa till Israel för ett möte med sin motsvarighet i Israel och hur han inför resan skrev en artikel i tidningen Israel Hayom. Rydberg är Ann Lindes närmaste man. Jag konstaterade att hans agerande var mycket ovanligt och att det säger något om hur gärna Sverige vill normalisera relationerna med Israel.
Samtalet mellan Linde och Lapid just nu är därför mycket intressant. Troligen lade Robert Rydberg grunden för detta när han var i Israel i augusti. Sannolikt har det att göra med den kommande konferensen i Malmö. Det skulle vara en enorm prestigeförlust för Sverige om man på en konferens om Förintelsen och antisemitism inte hade något israeliskt deltagande; man är nog beredd att gå väldigt långt för att säkra detta.
Det lär vara klart att Israels president ska närvara då. Ett smart drag av Israel, där man låter sig representeras på högsta nivå men samtidigt av presidenten, som främst har en symbolisk position i Israel. Nu är frågan om även Yair Lapid dyker upp.
Den stora nyheten från Lapids sida, om det han skriver stämmer, är att Linde ska ha erkänt Israel som det judiska folkets hemland. Det har inte någon svensk regering gjort tidigare. Är det sant, är det en stor positiv förändring. Men personligen tror jag det först när jag hör det från Ann Linde.
Kanske är detta samtal främst ett tecken på två saker. Den ena är att Stefan Löfven har gjort allt för att visa sitt engagemang mot antisemitism och att kampen mot densamma är väldigt viktig för honom. Kanske har den nya israeliska regeringen tagit till sig detta på ett helt annat sätt än Netanyahus regeringar?
Den andra saken är just detta att vi har en ny israelisk regering sedan tre månader tillbaka. Kanske är denna regering mer samtalsorienterad och kan tänka sig att låta de gamla svenska synderna läggas åt sidan?
Mitt i detta ska vi minnas några saker. Yair Lapid har öppet kallat Margot Wallström för antisemit, så uppenbarligen ser han Ann Linde på annat sätt. Vi ska också minnas att Sverige fortfarande tillhör de mest Israelkritiska länderna i världen. Få länder öser mer pengar över palestinierna på olika sätt, oftast utan motkrav. Få skuldbelägger Israel så konsekvent. Få röstar så Israelkritiskt i FN och EU som Sverige.
Det återstår att se hur detta utvecklas.