Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”
Johannesevangeliet 20:21

Världen idag

Kriget i Nagorno-Karabach måste med kraft fördömas

Att två diktaturer attackerar en liten demokratisk nation är i alla avseenden förkastligt. Därför måste Sverige och andra medlemsländer i EU agera för att Turkiets folkrättsbrott mot Armenien gemensamt fördöms, skriver kristdemokraten Lars Adaktusson.

Debatt · Publicerad 00:00, 29 dec 2020

Under hösten har diktaturregimen i Azerbajdzjan med aktivt stöd av Turkiet attackerat och intagit viktiga områden i Nagorno-Karabach, med dess i huvudsak armeniska befolkning. Efter det som kallats sexveckorskriget står det klart att de närmast folkmordsliknande angreppen mot kristna armenier har orsakat flera tusen dödsoffer och omfattande mänskligt lidande. 

Bakgrunden till höstens händelser går tillbaka till tidigt 1920-tal. Efter att Sovjetryssland invaderat både Armenien och Azerbajdzjan utställdes löften om att Nagorno-Karabach skulle vara en del av Armenien. Trots detta, och trots en överväldigande majoritet av kristna armenier i regionen, beslutade Josef Stalin att Nagorno-Karabach skulle ingå i dåvarande Sovjetrepubliken Azerbajdzjan med muslimsk majoritetsbefolkning.

Efter Sovjetunionens fall skrevs nästa kapitel i konfliktens historia; en majoritet av regionens beslutsfattare ställde sig bakom en förening av armenierna i Nagorno-Karabach och Armenien. Azerbajdzjan vägrade dock att acceptera detta, och återkommande gränskonflikter utvecklades till fullskaligt krig som kulminerade mellan 1991 och 1994. 

Det är mot den bakgrunden som angreppen på armenierna nu ska ses. Sexveckorskriget startades inte av en tillfällighet. Azerbajdzjan inledde striderna med omfattande och väl planerade operationer tillsammans med Turkiet; i dag står det klart att den turkiska inblandningen varit omfattande, bland annat genom tillförsel av högeffektiva vapen och tusentals terrormisstänkta IS-krigare från Syrien.

För Turkiet och dess despotiske ledare Recep Tayyip Erdogan passade det att just nu via ombud angripa de kristna armenierna. Dels för att stärka sin egen ställning bland närstående islamistiska grupperingar, dels för att maktpolitiskt visa upp det turkiska inflytandet i regionen. Eller som Erdogan själv har uttryckt det: ”Så att Turkiet får den plats i världsordningen som landet förtjänar”. 

I början av oktober larmade Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan om misstänkta azeriska övergrepp och folkrättsbrott i det då pågående kriget. Budskapet var att de hänsynslösa azeriska angreppen måste ses som ett försök att fullfölja det armeniska folkmordet 1915 – det folkmord i vilket över en miljon armenier och assyrier/syrianer mördades och lemlästades av dåvarande Turkiet. 

Folkmordet är än i dag ett öppet sår inom de drabbade folkgrupperna. Djup sorg efter anfäder som föll offer för våldet och rädsla för att historien ska upprepas är i alla avseenden närvarande och påtaglig – lika påtaglig som Turkiets vägran att erkänna sin skuld och ta avstånd från de historiska övergreppen, lika påtaglig som dagens trakasserier mot kristna befolkningsgrupper i Turkiet.

Att två diktaturer attackerar en liten demokratisk nation med tre miljoner invånare är i alla avseenden förkastligt. Inom ramen för EU-samarbetet måste därför Sverige och andra medlemsländer nu agera för att Turkiets folkrättsbrott gemensamt fördöms. Krist­demo­kraternas konkreta krav är att riktade sanktioner mot ansvariga inom den turkiska regimen införs snarast möjligt samt att Turkiets långdragna medlemskapsförhandlingar med EU omedelbart avslutas.

I en riksdagsdebatt i slutet av november framförde jag detta till utrikesminister Ann Linde. Trots Turkiets militära övergrepp i Nagorno-Karabach, trots en i övrigt aggressiv utrikespolitik och grava kränkningar av mänskliga rättigheter, valde utrikesministern att avfärda kravet på restriktiva åtgärder mot den turkiska regimen. Det något kryptiska svaret var att frågan om EU-sanktioner ”inte är aktuell”. 

Varför då inte se till att göra den aktuell, Ann Linde? 

Finns viljan har regeringen alla möjligheter att aktualisera sanktionsfrågan inom EU. Här handlar det om turkiska folkrättsbrott och en liten kristen befolkning som attackeras och tvingas fly för sina liv. Då duger det inte att luta sig tillbaka. Då krävs det aktiv handling och mod att stå upp för människovärde och mänskliga rättigheter.

Varför då inte se till att göra [fråga om kravet på restriktiva åtgärder mot den turkiska regimen] aktuell, Ann Linde?

Präst åtalas – fritog man i resväska

Gävle. Två kvinnor, varav en präst, åtalas misstänkta för att ha smugglat ut ett man i en resväska från... lördag 27/2 17:00

Ensamheten – den farliga baksidan av restriktionerna

Ledare Coronapandemin har nu passerat ett år som världsdominerande skeende. Restriktioner och... lördag 27/2 00:00

Biverkningar av mindfulness viktig väckarklocka för Sverige

Ledare 20 000 personer med sviter av mindfulness hörde förra året av sig till organisationen Cheetah House... torsdag 25/2 00:10

Många döda i president Bidens första attack

Syrien. USA har genomfört ett anfall mot anläggningar i östra Syrien, som uppges användas av Iranstödd... lördag 27/2 09:00

Hur Israel än agerar i vaccinfrågan skulle det anses fel

Israelkommentar Det faktum att staten Israel, i likhet med alla andra länder i världen, enbart erbjuder...
Följ Världen idag i sociala medier