En amerikansk studie från Louis Finkelstein Institute 2004 visade att 55 procent av amerikanska läkare menar sig ha sett ”tillfrisknanden hos sina patienter som de skulle beskriva som mirakulösa, det vill säga, vetenskapligt oförklarliga”.
Det finns ungefär en miljon läkare i USA. Studien indikerar alltså att ungefär en halv miljon menar sig ha sett vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden.
Även här i Sverige vet vi att människor blir oförklarligt friska. I den nysläppta boken Dokumenterade mirakler presenteras flera exempel:
• Maria, vars hörselceller bröts ner, men som kunde höra igen efter att människor bett för henne på en gudstjänst.
• Pär-Ola, som enligt en enig läkarkår hade ALS, men som blev frisk efter att hans pastor bett för honom.
• Jens, vars hjärnskada försvann i samma ögonblick som en vän bad för honom.
Boken baseras på läkarjournaler och forskning utgiven på bland annat Harvard och Oxford University Press. Detta kan inte avfärdas som resultatet av placeboeffekt eller spontanremission. När läkare kommer fram till att något är oförklarligt, har de redan uteslutit sådant. Hur ska vi då förstå detta?
Många skulle nog säga att vi kommer att hitta naturliga förklaringar till dessa tillfrisknanden i framtiden. Det är viktigt att inse att detta är en trosföreställning som bygger på vissa filosofiska antaganden. Men vetenskap handlar om observerade fakta, inte om upptäckter man hoppas ska göras i framtiden.
Som läget är nu kan miraklers existens inte uteslutas som förklaringsmodell.
Filosofen David Hume försökte på 1700-talet argumentera för att vi aldrig ska tro att mirakler sker, även om det är möjligt att de äger rum. Hans resonemang är dock fullt av motsägelser och bygger till stor del på rasism och en föråldrad världsbild, något John Earman visar i sin bok Hume's Abject Failure.
Även om Hume skulle ha lyckats med sitt projekt, får man ett problem med hans sätt att tänka: I så fall vägrar man tro på mirakler även när de sker. Faktum är att många tycks ha bestämt sig för miraklers icke-existens utan att undersöka saken.
Läkaren Jörgen Malmquist skrev exempelvis i Läkartidningen för flera år sedan: ”Det finns inget evidensstöd för 'religiösa interventioner' som inslag i medicinsk behandling, och det finns inte goda skäl att utföra kliniska prövningar av sådana interventioner.” Det är ett cirkelresonemang. Inte undra på att man saknar evidens om man inte vill utföra tester!
Malmquist har fel. I själva verket finns ett starkt empiriskt underlag för att oförklarliga saker kan hända i samband med bön. Detta måste undersökas vidare med ett öppet sinne. Att stänga dörren för de starka tecken som tyder på miraklers existens är inget annat än naturalistisk fundamentalism.