Blandad bild när Trump besegrades av den blå tsunamin

Så kom då den blå tsunami som republikanerna fruktade och som demokraterna knappt vågade drömma om. De har ju blivit snuvade på segern förr, inte minst i förra valet när de än en gång fick se den i deras kretsar så avskydde Donald Trump ta hem spelet.

Nu är ju inte detta ett presidentval, och det är inte något nytt att en sittande president straffas i ett mellanårs­val. Men magnituden av missnöjet som återspeglas i val­resultatet är ändå förkrossande, särskilt som så många tidigare republikanska stater svängde över till demokratisk majoritet.

Det är också lätt att identifiera orsaker till tsunamin. Visst finns det ett allt större missnöje med Donald Trump i USA. Men det avgörande är ändå inte – som i Europa – Trumps kontro­versiella utrikes­politik. I stället är det traditionella plånboks­frågor och, som så ofta när politiker straffas av väljarna, de svikna vallöftena.

I Trumps fall handlar det senare särskilt om Irankriget, som stred mot presidentens löfte att inte inleda några nya krig. Men allvarligare för gemene man tycks ändå vara de höga priserna på bensin och etanol, vilket i sin tur har en koppling just till Irankriget. När vi till detta lägger Trumps till stora delar misslyckade tullkrig blir det för många naturligt att dra slutsatsen att landet är på väg åt fel håll. Ironiskt nog samtidigt som börsen går bra.

Om de nya makt­förhållandena kan fungera som motvikt till Trumps mest extrema politiska förslag är mycket vunnet. Men tyvärr är det flera faktorer som pekar i motsatt riktning. För det första visar Trump inga tecken på självinsikt. Tvärtom ägnade han stora delar av val­kampanjen åt att säga att de röstande skulle låtsas att han själv stod på valsedeln – som om han inte var en stor del av problemet.

För det andra att presidenten behåller sitt starka besluts­mandat i utrikespolitiken. Nu kan man visserligen ha olika syn både på kriget mot Iran och interventionen i Venezuela – och på sikt kanske Kuba med flera länder. Men även om man ser dessa som motiverade är det omöjligt att undgå att Trump tycks drivas lika mycket av egna intressen än en genuin önskan om frihet och demokrati för de berörda folken. Det mest uppenbara exemplet på detta är Ukraina, där Trump tycks trivas bättre i Vladimir Putins och Xi Jinpings sällskap än i den demokratiskt valde ukrainske presidentens.

Ett tredje skäl att misströsta är att inte heller demokraterna verkar ha gjort sin hemläxa. Ärligt talat tycks de ännu inte ha förstått varför de förlorade förra valet mot Trump. Många av dagens demokrater är aktivister med i stort sett samma woke-agenda som väljarna tidigare har underkänt. Flera är uttalade socialister, med tillhörande antisemitiska hållning. Lägg till detta att det demokratiska partiet ännu inte har lyckats samla sig kring någon tydlig ledargestalt som kan ge partiet dess riktning inför framtiden.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att resultatet i mellanårs­valet mer åter­speglar en kritik av det republikanska partiet än ett omfamnande av det demokratiska. En intressant aspekt av resultatet är samtidigt att flera profilerade kristna har blivit invalda på den demokratiska sidan – dock inte nödvändigtvis väckelsekristna med traditionella värderingar. Den nye senatorn från Texas, James Talarico, är exempelvis positiv till såväl abort som köns­neutrala äktenskap.

Men de har ändå blivit valda tack vare sin kristna profilering. Och i fallet Texas hör det till saken att den republikanske kandidaten Ken Paxton blev bortvald mycket på grund av välgrundade anklagelser om korruption. Folket valde därmed en progressiv kristen hellre än en korrupt konservativ.

Bilden av det amerikanska valresultatet är med andra ord blandad. Där finns både rimliga och djupt oroande inslag – samtidigt. Därmed är det en påminnelse om att vårt hopp som kristna aldrig får ligga hos en enskild politiker, utan hos den Gud som ”låter tider och stunder skifta” och som både ”avsätter kungar och tillsätter kungar” (Dan 2:21).