Lina Forsblom är glad och engagerad, full av energi och kreativa lösningar. Efter några år i Sverige är hon nu tillbaka i sin hembygd i finlandssvenska Österbotten, där hon växte upp i en svensktalande familj. Lina målar upp en idyllisk bild av en trygg hemmiljö i en troende familj, en skyddad tillvaro, liknande Astrid Lindgrens Bullerbyn.
– Jag är så glad över en lycklig uppväxt, med grannar som än i dag är mina bästa vänner. Min tro var enkel och självklar, en viktig del av livet, sammanfattar Lina.
Rena idyllen alltså.
Men när Lina var nio år vändes hela tillvaron upp och ner. De första tecknen på att allt inte stod rätt till kom på vårkanten 1999, då Lina fick ont i ryggen. Hennes mamma, som är sjuksköterska, tog henne med till provtagning. När svaret kom märkte Lina att det var något konstigt med mamma.
– Hon berättade att blodprovet var helt på tok och att jag skulle till sjukhus för undersökning, minns Lina.
Där fick hon diagnosen kronisk myeloisk leukemi*.
– Det är ytterst sällsynt att barn drabbas av den cancerformen. Jag förstod att sjukdomen var allvarlig, men hade ingen aning om att det fanns stor risk för att jag skulle kunna dö av den.
Lina tänkte att ”bara jag får behandling så kommer det att bli bra”. Men det skulle visa sig att vägen dit skulle innebära en sju månader lång tung och smärtsam process.
På sjukhuset i Helsingfors låg hon mest i sjukhussängen medan hon genomgick tuffa behandlingar, först med cellgifter och därefter strålbehandling.
– Jag placerades i kö för transplantation och det konstaterades att cancercellerna var fler än de friska cellerna. Behandlingen var jättejobbig, tidvis klarade jag varken att äta eller dricka för att det gjorde så ont. Jag fick all näring genom dropp, och slemhinnorna blödde så jag fick ligga med isbitar i munnen.
På internet finns ett filmklipp från en dokumentär som producerats av Klaus Härö. Dokumentären, med rubriken ”Tre önskningar”, visades på finsk tv och skildrar tre svårt sjuka barn, varav Lina är ett. Klippet visar en späd tioåring, märkt av sjukdom, som gråter förtvivlat och tröstas av sin mamma.
– Själv minns jag inte så många detaljer från månaderna på sjukhuset, dagarna flöt liksom ihop, säger Lina.
– Men jag har sett vissa scener ur dokumentären, och dessutom skrev mamma dagbok hela tiden. I filmen ser jag glåmig och svullen ut, vilket nog berodde på att jag behandlades med så många mediciner. Jag hade väldigt ont, magen slutade fungera och jag hade svårt att gå.
Linas mamma fick inte sova över på sjukhuset, men på dagarna fanns hon stadigt vid Linas sida. I sin dagbok dokumenterade hon de svåra månaderna, då Linas sjukdom kastade en skugga över hela familjen. Hon beskriver behandlingar, olika mediciner och Linas funderingar kring lidande och död.
– Enligt dagboken ville jag helst somna ifrån lidandet, som Törnrosa i sagan, och vakna när det onda var över. När jag frågade om jag skulle dö, svarade mamma att det var möjligt, men att vi litade på att Jesus skulle göra det som läkare och mediciner inte klarar av.
– Själv trodde jag bestämt att Jesus skulle fixa det hela, tillägger Lina.
När det blev dags för strålbehandling fick Lina åka ambulans till en annan del av sjukhuset. Hon minns det som något positivt att få komma ut från sjukrummet, känna frisk luft och se lite av livet utanför.
I samråd med familjen beslöt läkarna att satsa på transplantation av benmärg, och Linas bror Mathias visade sig vara bäst lämpad som donator.
– Mathias är min näst äldsta storebror. Vi är lika på många sätt och har starka band till varandra. Det kändes på något sätt självklart att just han skulle bli donator.
Efter transplantationen började Mathias friska celler snabbt ta över kommandot i Linas kropp. I sin dagbok skrev Linas mamma att hon fick nytt mod, eftersom det började kännas som om det trots allt fanns en framtid. Även läkarna var hoppfulla när de såg den goda utvecklingen.
Livslågan flammade upp igen och Lina blev utskriven från sjukhuset efter sju månader.
– Strax efteråt fick jag träffa min skolklass, när de skulle ut på utflykt. Jag minns att jag föreställde mig hur mina kompisar skulle komma springande emot mig i slow motion, som i en filmscen, och i triumf slänga upp mig i luften. Riktigt så blev det nu inte, men hur som helst var det roligt att vara tillbaka i livet igen, minns Lina och ler.
Under våren 2000 fick Lina hemundervisning och kunde återvända till skolan när höstterminen började. Steg för steg återgick livet till det normala igen. Cancern var borta och i dag är Lina fullt frisk.
– Jag är så tacksam för det stöd jag fick från familjen, vänner och klasskompisar. Och utan alla förböner skulle nog vare sig jag eller min familj ha orkat igenom den kritiska tiden.
Nu har det gått över 20 år och när Lina ser tillbaka på sjukdomsperioden kan hon konstatera att den också betytt något positivt: Som ett resultat av den jobbiga tiden har nämligen flera personer kommit till tro på Jesus.
För Lina personligen har tron alltid varit det stora och goda, som gett en djupare dimension åt livet. Sjukdomstiden bidrog bara till att tron stärktes och blev ännu mer personlig, konstaterar hon.
När håret började växa ut igen efter behandlingarna tänkte Lina att hon kanske skulle passa som brunett, så hon bad Gud om det och hennes bön besvarades.
– Sedan ångrade jag mig och ville ha mitt blonda hår tillbaka, och Gud hörde min bön då också. Jag är tacksam över att det finns en Gud som även bryr sig om småsaker.
– Det känns också så tryggt att kunna lita på en Gud som kan använda även de svåraste perioderna i våra liv och göra något bra av dem. Familjen har också blivit ännu mer sammansvetsad efter den tunga tiden.
Lina utbildade sig till förskollärare, vilket hon haft nytta av i sitt nuvarande jobb som producent vid den kristna tv-kanalen Himlen TV7. Där producerar hon bland annat barnprogram och får utlopp för sin påhittighet, inlevelse och humor.
– I allt jag gör vill jag gå med Gud, och vi har en öppen dialog, hela tiden. Gud är ingen strömbrytare som jag knäpper på och av. Jag kan bara inte leva utan en innerlig relation med Gud.
– För mig är det självklart att tänka: Om Gud inte fanns – vad fanns väl då? avslutar Lina retoriskt.
