I dagens myndighets­sverige är männen det andra könet

1949 utkom Simone de Beauvoirs legendariska bok Det andra könet. Den skulle bli avgörande för andra vågens feminism, och gick bland annat till historien för sentensen: ”Man föds inte till kvinna, man blir det.”

Därmed var tanken om könet som social konstruktion lanserad. Som de Beauvoir utvecklar resonemanget: ”Den gestalt som människo­honan kommer att anta bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kultur­klimatet som gestaltar det mellanting mellan hanne och kastrat som kallas kvinna.”

Att tala om kvinnan som det ”andra könet” var på många sätt logiskt i den patriarkala miljö som de Beauvoir hade vuxit upp med. Det är också denna erfarenhet som varit avgörande för de teori­bildningar brukar samman­fattas som andra vågens feminism.

Men i dag – där vi snarare bör tala om tredje eller fjärde vågens feminism – har förhållandena på många sätt förändrats. Åtminstone i vår del av världen. Och till stor del är det här något att välkomna. Målet för oss alla bör ju vara ett samhälle där kvinnor och män tillåts agera på lika villkor, och där ingen automatiskt stämplas som ”den andre”.

Samtidigt börjar ett växande antal röster peka på en oproportionerlig feminisering av det väster­ländska samhället, där pendeln alltså svänger över från ett patriarkat till vad som närmast kan beskrivas som ett matriarkat. Två sådana röster är Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson, som precis har utkommit med boken Det nya matriarkatet på Karneval förlag.

Boken är en uppföljare till Den mjuka staten från 2024. I detta pionjärverk kartlade makarna Olsson vad de beskriver som ”den nya feminina dominansen inom det offentliga”, med särskilt fokus på den svenska skolan. De gjorde också en gedigen genomgång av relevant forskning, som bland annat visar att de Beauvoirs och hennes efter­följares idé om våra könsroller som enbart sociala konstruktioner saknar vetenskapligt stöd.

I Det nya matriarkatet fokuserar de primärt på våra statliga myndig­heter, och kan bland annat presentera en unik genomgång av den köns­mässiga obalans som råder både där och på regerings­kansliet. Rent konkret visar de att 80 procent (!) av alla svenska myndig­heter och samtliga (!) tio departement har en majoritet kvinnor bland sina anställda. I mer än hälften av fallen handlar det om en dominans på över 60/40 till kvinnornas fördel.

Detta är intressant av flera skäl. Dels åter­speglar det förstås ett väl­dokumenterat faktum som stod i fokus redan av parets förra bok: att kvinnor som grupp klarar sig bättre än män i nuvarande svenska skolsystem. Därmed har de också lättare att göra karriär.

Men till detta kan ytterligare faktorer läggas: För det första att det politiska könsgapet har blivit större än på länge. Kvinnor som grupp lutar betydligt mer åt vänster, medan män som grupp lutar betydligt mer åt höger. Och med tanke på att våra myndigheter förverkligar regeringens politik, spelar det förstås roll om majoriteten av alla så kallat ”opolitiska tjänstemän” applåderar alternativt rynkar på näsan åt de direktiv de har att utföra.

För det andra strider samman­sättningen mot den jämställdhets­politik som Sverige brukar berömma sig av, och som rimligen måste betyda att en köns­fördelning i häradet 50/50 bör vara eftersträvans­värd – oavsett vilket kön som dominerar. I kontrast till detta kan makarna Olsson påvisa att det endast är myndig­heter med manlig dominans som har uppmanats att åtgärda detta. Inte ens uppenbart ojämställda myndig­heter, som Sameskol­styrelsen och Jämställdhets­myndigheten (96 respektive 85 procent kvinnor), har fått mot­svarande direktiv från staten.

Om detta finns det mycket att säga, vilket också görs i makarna Olssons bok. Men oavsett vilka slutsatser man drar är fakta­underlaget de bidrar med av stort värde för den som vill förstå den svenska myndighets­kulturen. Till stor del förklarar det också varför traditionellt kvinnliga egenskaper och prioriteringar har blivit det ”nya normala” i Sverige anno 2026.