Tredje statsmakten tar över hela makten?

Barak Obama vann presidentvalet genom ett skickligt användande av sociala medier. Bloggar och Twitter blev propagandabasuner i en ny medievärld. Det kan vara en förklaring till Obamas storseger för två år sedan, men knappast till hans förluster i årets val. Snarare ser det ut som om de så kallade sociala medierna i förhållande till gammelmedier, tidningar, radio och tv, tillfälligt (?) fått ta ett steg tillbaka. Den svenska valrörelsen och eftervalsdebatten är definitivt ett exempel på detta. Aldrig någonsin har politik fyllt medierna som detta valår. Aldrig har de kommersiella kvällstidningarna ägnat uppslag efter uppslag för partipolitik och politiska spekulationer. Gammelmedierna har kommit tillbaka som opinionsbärare på ett oväntat sätt och stick i stäv med alla IT-experters analyser om utvecklingen.

Parallellt med detta har en utveckling eskalerat i gammelmedierna där ett fåtal kommentatorer och analytiker getts allt större utrymme och därmed också allt större makt. Det är sällan en politiker får sista ordet i en intervju. I stället omformas studion eller spalterna till plats för kommentarer som välvilligt förklarar för läsare och tittare vad vi ska tro och begripa. Här kommer också det nya. Kommentatorerna i nyhetsrapporteringen har i hög grad gått från att förmedla ganska öppna slutsatser till en egen ofta provocerande oblyg journalistpolitik. Ofta mycket skickligt men ofta också förvånande partiskt. Mats Knutsson, KG Bergström eller Lena Melin fyller väl den nya rollbeskrivningen.

En annan analytiker och tyckare med maktambitioner är statsvetaren och socialdemokraten Stig Björn Ljunggren. Tillsammans med juristen Jonas Nordstrand tar han upp frågan i en Timbro-rapport, där slutsatsen är att journalister och redaktioner blivit medaktörer i det politiska spelet. Det innebär att journalisterna gör det politikerna borde göra. Den tredje statsmakten, den granskande journalistiken, tar helt enkelt själv makten och förklarar sig i praktiken bli de nya "samhällsbärarna". Det är en beteckning Ljunggren använder i rapporten. Författarna menar också att vi gått från en folkrörelsedemokrati till en publikdemokrati. Vi kan se det tydligt i mediernas nya intresse och engagemang för politiken. Tendensen har funnits tidigare. Mediernas makt med fokuseringar och drev är tydliga och farliga exempel för demokrati och mångfald. Men det vi ser nu är starkare och förefaller utvecklas parallellt med en uppgivenhet och kapitulation från politikernas sida om var makten ska ligga och vem som har ansvar för att formulera målen.

Uppgivenheten syns tydligt i maktspelet om Mona Sahlins efterträdare liksom i diskussionen om Göran Hägglunds roll som partiledare. I söndagens Agenda ombads Hägglund ge exempel på frågor han vill driva som fortsatt partiledare. Svaret blev tämligen luddigt, som att det är viktigt att hitta frågor att driva. Programledaren Anna Hedenmo fick gå in och korrigera partiledaren med att det var inte det hon ville veta utan "vilka frågor vill du driva". Bra journalistik, men ett exempel på vem som styr. Inte politikern, utan journalisten.
Det vore olyckligt om den nya journalistiken får ta över, tredje statsmakten tar hela makten, blir ett eget trendpopulistiskt parti, där tittarsiffror och lösnummerförsäljning styr samhället. Journalister ska inte vara statsbärare. Politikerna måste återfå civilkurage och förmåga att formulera visioner. Men de måste också återfå kraft att stå emot det nya maktetablissemang som växer sig allt starkare i en självgod journalistkår.Siewert Öholm
ledarsidan@varldenidag.se