Tillbaka till verkligheten

Sverige behöver en radikal och förnyad familjedebatt. Den väg som på allvar inleddes på 60-talet, bort från äktenskap och familj och mot ett samhälle där individerna är sig själva nog, dock hårt kontrollerade oc h styrda av samhället, måste omprövas. Det var en extrem och oprövad väg som nu visat sig ha varit djupt skadlig. Vi måste alltså backa tillbaka, se vad som gick fel och hitta nya vägar.
I en diskussion I Örebro i förra veckan på temat Samhället, medierna och gudstron var samtliga debattörer överens om att samhället genomgått en genomgripande förvandling, med oroväckande konsekvenser för framtiden. Men om den avgörande orsaken till förändringen verkar inte många vilja föra en diskussion; utvecklingen bort från familjen, från ett fungerande civilt samhälle, till ett hårt centralstyrt samhälle, där medborgarnas självbestämmande och ansvar satts ur spel, verkar ligga utanför det som får diskuteras.
Världen idag har i ett antal artiklar, på kultur- och nyhetsplats, visat hur denna utveckling genomfört på sätt som rimligen måste strida mot fundamentala principer i rättssamhället, om medborgarnas lika rättigheter och skyldigheter. Med en extrem diskriminering av den familjetyp som under århundraden klarat att alstra nya generationer ansvarsfulla medborgare, har det demokratiska samhället lyckats åstadkomma en situation där alltfler upplever framtiden som hotfull och oviss.

Glädjande nog tycks det finnas ett ungdomsförbund, KDU, som inser att frågorna måste ställas och debatten föras, också i Sverige. I andra länder, till exempel Storbritannien, är den redan igång. Här är det inte längre kontroversiellt, utan självklart att arbeta för en förstärkning av familjen.
KDU-modellen som presenteras i dagens tidning är ett första steg som snabbt borde föras upp på den politiska agendan också för moderpartiets del. En familjebeskattning måste ha som inriktning att öka familjens självbestämmande och handlingsutrymme. Den måste navigera bort från kvoteringar, selektiva bidrag och styrande subventioner. Försörjningsbördan måste vägas in, stödet till barnfamiljerna ska vara rättvist, det ska garantera de sämst ställda och deras barn en anständig levnadsstandard och inte som idag ge mest i stöd till dem som har de högsta inkomsterna.

En viktig princip, som KDU poängterar, är att det är bättre med avdrag än med bidrag. En sådan kursomläggning måste inledas. Här bör familjen också ges en vidare innebörd och erkännas som en försörjningsresurs inte bara för minderåriga barn. Med det nya pensionssystemet kommer Sverige i framtiden att ha ett stort antal pensionärer med mycket begränsade disponibla resurser. Då är det rimligt att till exempel vuxna barn kan bidra till sina föräldrars försörjning och få göra skatteavdrag för denna ekonomiska insats.
Utvecklingen visar att vi är på fel spår och att kursen måste ändras. Samtidigt är det uppenbart att politiker i alla läger vägrar att se sanningen såsom den är. Att sex av sju partiledare vägrade svara på vår fråga om den extra beskattningen av hemmafamiljer är rimlig visar att det inte är medborgarnas verklighet utan politiska fantasibilder som styr landets utveckling. Första steget måste alltså vara: tillbaka till verkligheten.

Carin Stenström
ledarsidan@varldenidag.se