De betalar priset för att bromsa antisemitismen

Totalt har Alice fått 10 000-tals hatiska kommentar och allt beror på hennes modiga engagemang mot antisemitism och för Israel. 60 av de grövsta publicerade hon i sin artikel på tisdagen.

– Allt är i princip polisanmält, allt är nedlagt, säger hon frustrerad när Världen idags ledarsida möter henne i Jönköping dagen efter.

Vid hennes sida sitter en annan profil som tagit strid i samma fråga, förre EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) som nu kandiderar till riksdagen igen. På kvällen ska de medverka i ett panel­samtal om vikten av goda värderingar i samhället, men kvällen, liksom vår intervju, kommer att fastna i en enda fråga: den nya antisemitismen och hatvågen mot denna späda men orädda kvinna: Alice Teodorescu Måwe.

Hon och Lars är luttrade men synligt upprörda över utvecklingen.

– Antingen så är det fel på lagstiftningen eller på tillämpningen av lagstiftningen, konstaterar Alice apropå det faktum att alla polis­anmälningar av hoten mot henne har lagts ned.

Samma sak gäller de demonstrationer där man ropar på Israels utplåning och använder sig av terrorflaggor som Hamas och Hizbollahs. Lars menar att detta bör vara hets mot folkgrupp och således prövas i domstol.

– Men det görs ju inte, säger han.


Vad är det som får dig, Alice, att fortsätta trots det oerhörda tryck du utsätts för?

– För mig finns det ett före och ett efter 7 oktober. Det här är viktigt på riktigt. Det här är existentiellt för drygt 15 000 människor i Sverige (judarna) som nu överväger att lämna landet. Och när de har lämnat Sverige så är vi själva kvar med problemet.

Hon syftar på den lilla men allt mer högljudda del av befolkningen som driver det antisemitiska hatet, ett hat hon själv fått smaka på så bittert. De som skriver till henne, via Linkedin och i olika kommentars­fält, gör det ofta med namn och arbetstitel. De är socialarbetare, lärare och apotekare.

– De är helt skamlösa, konstaterar Alice.

Hon uppskattar att 90 procent av skribenterna har sin bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika.

– Men jag ser också en växande andel etniska svenskar, inte minst äldre personer, som skriver veder­värdigheter. Det har blivit som en accessoar, någonting som visar att man tror att man är god.

Hur högt pris ska man som politiker vara beredd att betala för att stå upp för det som är sant och rättfärdigt?

– Man ska inte betala något pris överhuvudtaget (Alice är rapp i svaret). Det är absurt att jag som kom som flyktingbarn från en diktatur 1989 får en fråga om huruvida man behöver vara modig i demokratin Sverige 2026. Det säger något mycket illa­varslande. Att man behöver vara rädd för att man yttrar sig i den offentliga debatten, som politiker, journalist eller akademiker, är en indikation på att det svenska samhället inte mår bra. 

En färsk undersökning i veckan visar att 80 procent av röst­berättigade muslimer tänker rösta på Social­demokraterna eller Vänstern. Alice är bekymrad, menar att oppositionen ägnar sig åt publikfrieri genom anti-israelisk politik. Detta för att ta hem lätta röster i en grupp med hög grad av antisemitiska åsikter.

– Är det här Vänsterns riktiga positioner eller är det positioner man intar för att man gjort kalkylen att det är det som gör att man vinner val? 

Det är i så fall djupt problematiskt ur ett demokrati­perspektiv, framhåller Alice som pekar ut Vänsterns nära koppling till Palestina-rörelsen.


– Därför anser jag att höstens val är så oerhört viktigt, fortsätter hon. Den demografiska förändringen i Sverige får konsekvenser och det blir helt andra skiljelinjer i politiken som inte handlar om ideologi utan om en slags klanröstnings-beteende som är väldigt svårt att argumentera emot.

Lars fyller i.


– Det har varit så mycket vilja att visa tolerans och välvilja och vi vill liksom bjuda in till en fungerande integration, vilket självklart är oerhört viktigt. Men i de där processerna har det funnits en blåögdhet, framför allt gentemot vissa grupper som har betraktats som politiskt känsliga, till exempel invandrare från Mellanöstern. Det tog lång tid innan vi talade om antisemitism i relation till dem som har kommit.


Alice är otålig, menar att det inte går att enbart debattera bort problemen.

– Vi behöver ta ett helt nytt grepp här. Det handlar väldigt mycket om att åter göra det fult, socialt oacceptabelt att vara antisemit.

Lars å sin sida ser media som en förklaring till att antisemitismen blommat upp i Sverige. Han pekar på minst 20 år av systematisk, enkelspårig och obalanserad rapportering av framför allt det som skett i Mellanöstern. Allt har utgått från samma narrativ, nämligen att det finns en skyldig part (Israel) och en oskyldig (palestinier).

– Det har saknats analys, det har saknats sammanhang, det har saknats kunskap. Och framför allt så har det varit en systematisk svartmålning av Israel. Det är klart att detta sätter spår. 

Lars Adaktusson ser emellertid en strimma hopp i de allt fler röster som, främst via sociala medier, börjar utmana snedvriden medie­rapportering.


– När till exempel SVT sänder inslag som är helt partiska kan man se hur det blir väldigt starka reaktioner. Med hjälp av sociala medier kan människor också i större utsträckning söka information från flera ställen, och inte bara titta på Rapport klockan 19.30. Så det finns hopp ändå.