Som man sår får man skörda inom svensk förlossningsvård

Med bara några dagars mellanrum kom förra veckan två besked med koppling till situationen för Sveriges barnmorskor. Det första var att Europadomstolen avslår den resningsansökan som lämnats in i det så kallade barnmorskefallet, där en svensk jurist med långvarig koppling såväl till svenska staten som till de båda barnmorskornas motpart agerade domare. Det andra var att förlossningsavdelningarna i Region Stockholm slår larm om akut brist på barnmorskor – både på Danderyds sjukhus och Södersjukhuset är det sedan årsskiftet ett 40-tal anställda som har slutat, och flera av förlossningscheferna har avsagt sig sina uppdrag.

Turerna i barnmorskefallet är vid det här laget kända. Ellinor Grimmark, som är den målsägande som figurerat mest i medierna, fick sin anställning på Värnamo kvinnoklinik avbruten efter att offentligt ha berättat om sin tjänst och klargjort att hon inte medverkade vid aborter. När Region Jönköping, med hänvisning till detta, valde att dra tillbaka anställningen anmälde hon sin arbetsgivare för diskriminering och för att inte värna personalens rätt till samvetsfrihet.

Till saken hör att Grimmark hade be­vil­jats jobb just på för­loss­nings­av­del­ningen. Och de enda aborter som genomförs på denna arbetsplats är de som sker efter vecka 18. I snitt handlar detta om cirka 1 procent av det totala antalet aborter, och på Värnamos förlossningsavdelning rör det sig därmed om 1–2 sena aborter per år.