Låt man och kvinna utgöra
samhällets norm

Bland oss som ogillar fenomenet pride i Sverige är det nog få som vill förbjuda dessa parader på det sätt man försökte göra i Ungern nyligen. Vi tror på vikten av yttrandefrihet – även när yttringarna är destruktiva och inte rimmar med ens egen övertygelse.

Å andra sidan kan man förstå den reser­vation länder som Ungern känner inför företeelsen pride. I de länder där pride­rörelsen fått fria händer, exempelvis Sverige, har rörelsens krav och idéer kommit att helt ta över och diktera villkoren för samhällslivet.

Vi har nu fått en situation där den som öppet invänder mot hbtqi-rörelsens etik kan glömma befordran till viktiga ämbeten och posi­tioner. På en svensk högskola upplever sig personal denna sommar pressade att sluta upp i pridetåg, något Världen idag kan berätta om i dagens tidning.

Sverige har blivit ett totalitärt hbtq-samhälle där det inte finns utrymme för kritik mot det normkritiska paradigmet. För det handlar inte bara om parader, det handlar om en överideologi som alla måste bejaka om man inte ska drabbas av utanförskap.

Så hur kan man motarbeta ett fenomen som pride utan att inskränka yttrande­friheten? Jo, på demokratisk väg och genom normbildning. Genom att rösta fram partier som låter traditionella värderingar, som äktenskap och relatio­nen man–kvinna, utgöra grund för lagstiftning, normbildning och undervis­ning i skolan. 

I ett sådant samhälle ägnar sig inte stat, regioner och kommuner åt att sponsra särintressen som pride. I ett sådant samhälle är påtryckningar på personal att delta i prideparader otänkbart. I ett sådant samhället får inte heller offentliga, skatte­finansierade, flaggstänger användas för prideflaggor.

Ett sådant samhälle respekterar varje människas livsval så länge det inte skadar någon annan. Men det prioriterar och ger sitt aktiva stöd åt den enda samlevnads­form som kan vända de historiskt låga födelse­talen – heterosexuell samlevnad – framför annan sexuell samlevnad.

Men politikerna kör huvudet i sanden. Under prideveckan i Stock­holm nyligen presenterade statsminister Ulf Kristersson och vice statsminister Ebba Busch hand­lingsplanen ”Stolt och trygg”, en ”historisk satsning för att stärka hbtqi-personers frihet och rättigheter”. Men behövs detta verkligen? 

Självklart ska ingen människa hotas eller utsättas för våld för sina livsval. Men frågan är om inte de grupper som nu föraktas i det svenska samhället är de som vågar ifrågasätta pridenormen? Pride­folket är inte en bortglömd minoritet. Tvärtom, de driver politiker och media framför sig och får genomslag för i princip varje krav. 

Grupper som RFSL har med en extremt effektiv ”omvändelseterapi” lyckats omvända ett helt land och etablera en helt ny norm. Många av oss ser dock problem med detta. Många av oss vill se partier och ledare som vågar ifrågasätta pridenormen, som vågar lyfta fram de stabila, bestående värden som bara finns i traditionell familjebildning. 

Det är dags att ni träder fram!