Bönerna för Gaza gav intryck av politiska pamfletter

I Bergspredikan varnar Jesus för att låta andliga handlingar bli till en uppvisning för människor. Det gäller fastan, givandet och bönen. Den som leder offentligt i bön löper faran att medvetet eller omedvetet tala mer till de mänskliga åhörarna än till Gud. Jesus förklarar därför att bönens naturliga plats är i det fördolda där ingen människa hör, utan endast Fadern. 

Den olyckliga debatt som följt på förra helgens klock­ringning och bön för Gaza visar på just de risker som Jesus pekar på, och påminner återigen om att aldrig låta bönen bli en uppvisning inför människor, utan i stället ärligt utgjuta sitt hjärta inför Gud.

Växjöbiskopen Fredrik Modéus beskri­ver det som ”inte riktigt värdigt” att strida om ord i en bön. Det har han förstås rätt i. En bön ska vara en intim gemenskap mellan människa och Skapare, inte ett debatt­inlägg att diskutera. 

Men samtidigt har kyrko­ledningen bäddat för denna olyckliga diskussion när man publicerade och manade till instämmande i en färdig­formulerad bön som man måste ha insett skulle uppfattas som en parts­inlaga i en ytterst komplex situation.

Medieredaktioner och biskopar har nu behövt ägna en vecka åt att försöka uttolka betydelsen i varje ordvändning, vad som åsyftades, och i vilken mån orden ”de fångna” ska anses handla om den israeliska gisslan eller ej. Bara den omständigheten är ett starkt argument för att kyrkor och samfund bör vara restrik­tiva med inlindade politiska formule­ringar klädda i bönens form.

En utomstående varken kan eller bör försöka avgöra det inre syftet hos den som ber. Men blotta misstanken att bönen för Gaza kan ha fungerat mer som ett poli­tiskt initiativ än ett rop till Gud leder till slutsatsen att detta inte träffade riktigt rätt. Jesus förklarar att den som formu­lerar böner i syfte att uppskattas av människorna redan har fått ut sin lön. 

Palestina­gruppernas berömmande ord om att initiativet gjorde det ”tydligt för fler svenskar att det som sker i Gaza angår oss” pekar på att klockringningen och bönen blev ännu ett inspel i den eviga debatten.

Innebär detta då att kristna aldrig bör be färdigformulerade böner offentligt? Absolut inte – många bibliska central­figurer, inklusive Jesus själv, ber åter­kommande inför åhörare. Bibelns exempel på goda offentliga böner bär några återkommande drag: de sätter Gud i centrum, de är så konkreta som den aktuella situationen kräver, och de formu­leras i enlighet med Bibelns samlade budskap – där Israels folk för övrigt ges en helt central roll. 

Men bönerna utformas aldrig så att man kan misstänka ett dolt motiv att ställa sig in hos dem som lyssnar.

Den kristna historien har flera exempel på lämpligt formulerade gemensamma böner för livets alla situationer. En gemensam nämnare är att sådana fri­modigt kan omfattas av alla troende som ber den, och deras innehåll uttrycker en god biblisk teologi. Varningen att inte vara en hycklare som främst vill att de egna bönerna ska höras av andra följs också direkt av historiens mest kända bön. 

I Fader vår presenterar Jesus en böne­manual som inleds med att sätta Gud i centrum, och därefter söka hans vilja och hans rike. Först därefter kommer bönen om de egna behoven, där orden också tvingar den ärlige bedjaren att omvända sig och söka försoning både med Gud och med människor. 

Bönen om Guds viljas uppfyllande gäller hela jorden, inte en specifik plats eller grupp, så som riskerar att bli fallet när människor försöker klä sina favoritidéer i bönens språk. Svenska kyrkan har redan den ultimata bönemanualen i Fader vår; förra söndagens gudstjänst hade fungerat bättre med bara den.