S-ideologi orsak när allt fler svenskar dör ensamma

Norrköping skakas av statistik som visar att var femte person (20 procent) av de boende på ”särskilda boenden” dör utan en anhörig vid sin sida. Även i riket som helhet är siffrorna höga (12,3 procent). Detta är så klart en oerhörd brist i samhället, och när Norrköpings politiska ledning nyligen kallade till ”krismöte” var det ingen över­reaktion.

I vanlig ordning riktas nu sökljuset mot resurs­bristen i vården. Personalen räcker inte till för att varje vård­tagare ska ha någon vid sin sida när man tar sina sista andetag.

Förtvivlad vård­personal i Norrköping har i veckan berättat för Världen idag om hur man tvingats lämna personer i döds­ögonblicket. Detta för att kunna springa och svara på larm från andra vård­tagare. Att något sådant sker i vårt land är under all värdighet, och här skulle fler kommuner än Norrköping behöver slå i larm­klockorna.

Samtidigt måste man fråga sig: Var finns de anhöriga? Är vi i landet Sverige så individualistiska – så distanserade från våra nära och kära – att vi inte dyker upp för att sitta vid varandras sida ens vid döds­bädden?

Lyckligtvis har de allra flesta av oss nära och kära, och det stora flertalet behöver inte dö ensamma. Men statistiken vittnar likväl om att något har gått rejält snett. Och det handlar om mer än resurs­brister i vården. Sverige äter frukten av en medveten politik under minst ett halvt sekel. En social­demo­kratisk ideologi lade grunden för ett system som kraftigt reducerar betydelsen av familj och nära relationer. Staten övertog ansvaret för människan – från vaggan till graven.

Sambeskattning för gifta och avdrags­rätt för barn slopades till förmån för individualiserade system och bidrag. Förskola blev viktigare än föräldra­skap, skils­mässor blev legio och familjen blev mer av ett tillval för social samvaro än något vi var beroende av för våra liv.

Som ett resultat blev vi världens kanske ensammaste folk, och Sverige toppar som bekant statistiken över antalet ensam­hushåll. En växande trend är allt fler så kallade ensam­begravningar där psalm­sång ekar över tomma bänkrader. De närvarande utgörs av endast begravnings­entreprenör, präst, kantor och vakt­mästare.

Mot den bakgrunden är det inte särskilt över­raskande att gamla och svaga nu ligger och dör helt ensamma ute i landets kommuner.

I vanlig ordning ropar vi på mer resurser, mer skatte­pengar som kan finansiera ännu mer skatte­betald personal. Och, ja, i det korta perspektivet måste personal­bristen åtgärdas. Folk ska inte behöva avsluta jorde­livet utan att någon finns vid deras sida. Men rapporterna från Norrköping är en väckar­klocka om något mer. De blott­lägger baksidan av det individualistiska system som politiken utformat och som vi inrättat våra liv efter. De tvingar oss att fundera över hur vi åter­ställer kärn­värden som familj och trofasta relationer.