Rödgrönt alternativ utan hållbar lösning

Debatten om utrikesdeklarationen i torsdags hade varit en ganska förutsägbar tillställning om inte Hans Linde (V) hade trätt fram och till allas förvåning utsett sig själv till talesman för det rödgröna alternativet.
Det mesta i Carl Bildts presentation kunde, som så ofta, ha sagts av en socialdemokratisk utrikesminister och det illustrerades av den bleka debatten mellan Bildt och Urban Ahlin (S). Men så kom Hans Linde. Helt plötsligt stod det klart att något har skett bland Socialdemokraterna sedan Mona Sahlin blev partiledare. Vänsterpartiet har kunnat ta för sig, och den som lyssnar noga inser att det har blivit ett radikalt steg i ny riktning.
Linde visade att den rödgröna deklaration, som publicerades samtidigt, kommer att bli vägledande om det blir maktskifte efter valet och det är oerhört oroande. (En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder).
De rödgröna vill radikalisera Mellanösternpolitiken ytterligare och bland annat avbryta allt försvarsrelaterat samarbete med Israel, i praktiken tvinga fram en delning av Jerusalem och att Sverige ska vara berett att delta i FN-trupper i området. Visserligen kräver deklarationen också att motståndarsidan ska avstå från våld, erkänna Israel och respektera ingångna avtal, men texten är verkligen inte konstruktiv, utan stärker i stället de starka antiisraeliska och växande antisemitiska stämningarna i Sverige.

De rödgröna tar inte hänsyn till att Israel representerar den enda fungerande demokratin i området. De tar inte hänsyn till att en av parterna vägrar erkänna Israels rätt att existera och de bortser från att det inte är ett formellt krig mellan Israel och Hamas, utan att den ena parten utsätts för terrorhandlingar i en asymmetrisk militär konflikt, där Israel måste handla för att skydda sina medborgare.
Israel måste naturligtvis stoppa alla tendenser till övergrepp som sker i kampen mot terrorismen och det är bra att stålkastarljuset är riktat på båda parterna i konflikten.
Problemet med den alternativa utrikesdeklarationen är att den är så obalanserad att den inte bidrar till en hållbar fredsutveckling i Mellanöstern.

Obalansen syns också i förslaget att sända svensk FN-trupp till området. Det känns märkligt att föreslå något som inte har fungerat tidigare, samtidigt som Vänsterpartiet kräver att de svenska soldaterna i Afganistan ska tas hem.
En av författarna till deklarationen är Per Garthon. Han sa en gång på Radio Islams hemsida att Israel skulle kunna ligga bakom mordet på Olof Palme och han har sagt att Israel har världsrekord i brott mot mänskliga rättigheter – inte nazisterna, inte Röda Khemerna, utan Israel. Det är inte konstigt att människor blir misstänksamma mot deklarationen.
Sverige har redan en alldeles för osammanhängande Mellanösternpolitik.
Det rödgröna alternativet innehåller många stolta fraser, men duger inte som underlag för en hållbar fredsprocess i ett av världens känsligaste områden.

Kjell Axel Johanson
ledarsidan@varldenidag.se