Opartiskhet, saklighet och
Sveriges Public Service-kanaler

I spåren av skandalerna på brittiska BBC har debatten om Sveriges egna Public Service-kanaler tagit fart. Till och med SVT:s Agenda lyfte upp frågan i sin senaste sändning, något som sannerligen inte hör till vanligheterna.

Exakt hur den opartiskhet och saklighet som finns inskriven i SVT:s, SR:s och UR:s sändnings­tillstånd ska uttolkas är inte enkelt att svara på. Få av oss efterfrågar ju opartiska rapporter från alla världens konflikter – till exempel så att Rysslands förluster i Ukraina skulle skildras med samma inlevelse och nitiskhet som Ukrainas. Men både i opartiskheten och sakligheten ligger en förväntan om att nyhets­händelser ska få en så allsidig belysning som möjligt. Att de helt enkelt ska ges en kontext som förvisso inte försvarar allt som skildras, men som däremot förmår förklara vad som utspelar sig på skärmen.

Här måste man tyvärr säga att Public Service ofta misslyckas, inte minst på utlandsjournalistikens område. Ett av de mest uppenbara exemplen är konflikten mellan Israel och Hamas. Reportagen om den lidande befolkningen på Gazaremsan kunde under krigsåren räknas i hundratal. Och det är förstås rimligt att medierna bidrar till förståelse för det helvete som palestinierna har gått – och i hög grad fortfarande går – igenom. Men tänk vilken skillnad det hade gjort i opartiskheten och saklighetens tjänst om exempelvis vart fjärde reportage (för att inte ta i för mycket) skulle vikas för lika engagerande reportage om:

• Hamas förföljelse och tortyr av oliktänkande.
• Hamas och andra militanta gruppers angrepp på civila som sökt sig till matutlämnings­ställena.
• Den externa finansieringen av Hamas tunnelsystem.
• Den vulgära rikedomen och lyxen bland Hamas­topparna.
• Egyptens vägran att öppna sin gräns in mot Gaza.
• Arabvärldens samfällda kritik av Hamas.
• Den utbredda motviljan mot en tvåstats­lösning bland palestinierna.
• Det vålds­bejakande och antisemitiska innehållet i palestinska läromedel.
• De många gator i Rafah som är uppkallade efter terrorister och självmords­bombare.

På liknande sätt förhåller det sig med rapporteringen från USA. Även denna fråga har som bekant stått i centrum av BBC-debaclet. Den uppskattade USA-korrespondenten Malin Ekman kände sig förra året nödgad att avsluta sin tjänst på Svenska Dagbladet för att hon gång på gång upplevde att redaktörerna censurerade hennes texter. De ansågs nämligen inte skarpa nog i sin Trump-kritik, utan lyfte i lika hög grad fram de misslyckanden från demokraternas sida som banade vägen för Trumps återkomst på presidentposten. Till exempel:

• Att många av de storstäder som är under demokratiskt styre har sett en katastrofal utveckling i fråga om hemlöshet, kriminalitet och drog­missbruk.
• Att Black Lives Matter-rörelsens ”reformer” till övervägande del visat sig drabba den svarta befolkning som de var tänkta att skydda.
• Att federala DEI-program (där e:et för equity felaktigt brukar uttydas med ”jämlikhet”, när det i själva verket handlar om ”rättvisa” eller ”kompensation” grundat på identitets­politiska hänsyn) har slagit undan benen för såväl lika­behandling som meritokrati.
• Att drakoniska och medicinskt omotiverade lagar gällande munskydd och skol­undervisning på distans skapade en helt ny nivå av misstro mot staten i samband med Covid­epidemin.

Inget av detta förtar ansvaret vare sig hos statliga eller andra medier att erkänna komplexiteten i båda riktningar. Om vi är måna om en allsidig belysning av kriget mellan Israel och Hamas bör vi exempelvis vara tydliga med att även Israel har bidragit till flera av problemen – till exempel genom delar av sin bosättar­politik på Västbanken.

Och även den som ser poängen med Donald Trumps åtgärder för att komma till rätta med demokraternas misslyckanden och övertramp, bör kunna erkänna problemen med hur Trump-administrationen kommunicerar och utövar sin makt. 

Opartiskhet och saklighet är helt enkelt en konst för oss alla. Men en allsidig belysning av sakernas tillstånd är ändå en bra start för ett hälsosamt klimat – i media såväl som i kultur och politik.

Kulturkommentar

Tv-program om vänster­lutning visar att SVT inte förstår sina problem