Normkritiken lever och frodas på våra myndigheter

Det var ett tag sedan det talades som mest om normkritik. Alltså idén att jämlikhet och lika­behandling ska uppnås genom att kritisera rådande normer snarare än genom att främja förståelse och tolerans för våra individuella olikheter. Särskilt viktig har norm­kritiken varit för hbtq-rörelsen, som med queer­ideologin som redskap har kritiserat traditionella normer kopplat till kön, sexualitet och familje­bildning. När begreppet var som mest i svang skulle det dock tillämpas på det mesta som uppfattades som problematiskt i samhället, ofta under det akademiskt gångbara namnet ”normkritisk pedagogik”.

På senare år har det varit betydligt tystare om detta. Stora delar av befolkningen har distanserat sig från så kallade ”woke-värderingar”, och i takt med detta har även norm­kritiken hamnat i skymundan. Dock vore det ett misstag att betrakta normkritiken som död och begraven. Som så ofta lever den nämligen vidare hos dem som är mest överlåtna till ideologin, och därmed också minst motiverade att ompröva sina egna ståndpunkter. Nämligen aktivisterna.

Var finner vi då aktivisterna? Påfallande ofta har de sökt sig till platser där de politiska besluten är tänkta att förverkligas: kommunkontor, läns­styrelser och statliga myndigheter. Där kan man nämligen verka utan att bli synad i sömmarna på samma sätt som folkvalda politiker. 

Ett konkret exempel kan hämtas från länsstyrelserna. I sin nyutkomna bok Det nya matriarkatet gör författarparet Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson en kartläggning av feminiseringen av våra svenska myndigheter, något som tidigare har uppmärksammats här på ledarsidan. I ett av kapitlen går de igenom arbetet hos de 21 läns­styrelserna, som är statens förlängda arm i våra län/regioner och bland annat ansvarar för det regionala jämställdhets­arbetet.

Vad paret Olsson finner är att hela 90 procent av dem som arbetar med jämställdhet är kvinnor. Ännu mer intressant givet den här textens tema är dock att ett av huvud­redskapen i de jämställdhets­strategier som tagits fram för 2024–2027 är just normkritik! Alla utom tre länsstyrelser talar uttryckligen om detta, och i sammanhanget tycks det också spela roll att majoriteten av de anställda är kvinnor; genomgående är det nämligen så kallade manlighets­normer som kritiseras.

Författarna sammanfattar situationen så här: ”Eftersom enligt läns­styrelserna orsaken till de flesta miss­förhållanden är destruktiva maskulinitets­normer, inklusive tron på traditionella könsroller, och dessa anses vara konstruerade snarare än biologiskt grundade erbjuder sig en enkel lösning på en rad samhälls­problem: att ändra på pojkars och mäns skadliga normer.” 

Och lite senare: ”Maskulinitet före­kommer ofta i kombination med adjektiven ’destruktiv’, ’begränsande’, ’skadlig’ och ibland ’toxisk’. /…/ Motsvarande gäller inte för ’femininitet’, som endast undantagsvis nämns i läns­styrelsernas jämställdhets­planer. /…/ Det som länsstyrelserna efterfrågar är väsentligen pojkar och män som är mer som flickor och kvinnor.”

Det är frestande att spinna vidare på detta och diskutera rimligheten i att femininitet ses som positivt och moraliskt neutralt, medan maskulinitet ses som negativt och moraliskt problematiskt. Men här och nu är alltså poängen att normkritiken lever och frodas på en mängd platser där våra folkvaldas beslut är tänkta att implementeras.

Med tanke på detta är det bra att det på senare tid har uppstått diskussioner om så kallad myndighets­aktivism, och vad det gör med demokratin när vi har tjänstemän som driver egna agendor snarare än eftersträvar en politiskt neutral ämbets­utövning. Samtidigt ska vi inte ha några illusioner gällande detta. Aktivisterna tenderar som sagt att vara de sista att ompröva sina ståndpunkter. Vi kan därför räkna med att norm­kritiken som ideologi – inklusive dess skapelse- och kristendoms­fientliga inslag – kommer att prägla det här landet länge än.