Centern måste till slut välja: vänster, höger eller extraval?

Alla röster är nu räknade efter valet, och vägen har inletts mot att försöka ge Sverige en regering. De senaste valen har dessa vägar varit slingriga och tagit månader att komma i mål med. I år har dessutom ett antal låsta dörrar tillkommit, och vägen till en stabil regering tycks svårfunnen. Den viktigaste nyckeln ligger nu hos Centerpartiet. Frågan är bara vilken dörr de till slut väljer att låsa upp.

Ganska många väljare tycks i år ha röstat med en from förhoppning om en bred och vänlig mitten­regering utan extrema element. Partierna avvisade visserligen sådana lösningar redan före valet, men det tycktes inte hejda mitten­väljarnas förhoppningar. Den första talmans­rundan slog ännu tydligare fast partiernas positioner: Vänstern kräver entydigt att få sitta i en S-ledd regering. Centern säger lika entydigt nej till detta. Och KD och L bekräftar att de inte kommer att acceptera Magdalena Andersson som statsminister.

Sverige har en tydlig politisk tradition av två block, där regeringar byggs utifrån det starkaste partiet till vänster eller till höger. Vårt land har däremot ingen tradition av breda mitten­regeringar, hur mycket någon än skulle önska en sådan. Vänstersidan känne­tecknas i dag av djupfrysta positioner. Social­demokrat­erna står inför enorma utmaningar om de ska försöka smälta dem.

För Centerpartiet finns nu två alternativ: Antingen accepterar de sin identitet på politikens vänstersida och släpper sitt löfte att isolera V. Då håller Centern fast vid sitt motstånd mot SD, men skulle å andra sidan tvingas leva med en politik de inte önskar. Eller också håller de fast sitt principiella motstånd mot Vänsterpartiet i regering, och väljer i stället att pröva den högra dörren. Där kan de tvärtom få igenom det allra mesta av sin politik, men måste då också acceptera att SD ges något slags inflytande.

Ett parti som konsekvent vägrar samverka med något av två politiska huvudblock blir till slut irrelevant. Erfaren­heterna från andra länder visar också att en sådan hållning kan ge oönskade konsekvenser. I de senaste veckornas tyska delstatsval har väljarna övergett den stora koalition i mitten som tillkom för att isolera partierna längst ut till vänster och höger. I stället har väljarna strömmat till just dessa partier. Centerpartiet har länge hållit hårt fast vid sin vision om den ”breda mitten” som inte ska samverka med något parti på ytterkanten. Det kan vara en sympatisk tanke, men ställs nu på sin yttersta spets.

Det finns ett annat land där Centern skulle kunna hämta inspiration till att lösa sitt dilemma: Israel. Här skapas ständigt nya oväntade allianser, i motsats till det låsta politiska fältet i Sverige. I Israel är den politiska vänstersidan dessutom nästan utraderad. Center­partiet är i grunden ett borgerligt parti, och ur den synvinkeln har de svenska väljarna gett en stark majoritet åt de icke-socialistiska partierna. Om vänster­alternativet faller, och SD kan avstå från sitt krav på minister­poster – vilket är troligt givet partiets svaga valresultat – så borde goda möjligheter finnas att komma överens åt höger.

Centern står nu inför två dörrar. Innanför den ena krävs oundvikligen ett inflytande från Vänster­partiet, och bakom den andra väntar något slags inflytande från Sverige­demokraterna. Om Centern konsekvent avvisar båda dessa dörrar återstår en annan där emellan, med skylten Extraval. Vad som väntar där bakom är ännu mer osäkert än de övriga två. Men väljarna torde knappast vilja belöna det parti som i så fall driver landet till extraval. Det är ett stort ansvar som nu vilar på Centerpartiet.