När ondskan sitter med trumf på hand

Sammantaget 58 personer som terrororganisationen Hamas tagit som gisslan – 40 israeler, 17 thailändare och en filippinare – släpptes under helgen, i utbyte mot att 117 fängslade palestinier fick gå fria. (En rysk-israel släpptes extra genom specialavtal med Vladimir Putin.)

Lättnaden och glädjen efter sju plågsamma veckor som gisslan är förstås enorm, både hos dem som nu frigivits och hos deras närstående. Vi som på avstånd följt dramat drar också en lättnandes suck att tragedin för dem inte slutade i mörker.

Samtidigt får vi inte glömma bort vad det är vi bevittnar. Vår tid har ju uppvisat så förvridna perspektiv på situationen i Israel att också det självklara måste påtalas. På gator och torg i Sverige har Hamas mött entusiastiskt och högljutt stöd, ren ondska har firats och antisemitismen fula tryne har paraderat helt öppet.

De samtal som nu lett fram till att några ur gisslan har släppts får aldrig betraktas som ett givande och tagande, som en kompromiss mellan två parter som inte är riktigt överens men som ändå har gjort upp. Situationen är inte som en förhandling mellan fack och arbetsgivare – alltså en förhandling mellan två legitima parter, där ett visst förhandlingsresultat kan sägas vara rimligt ur båda parters perspektiv.

Bakgrunden här är den motsatta: En terrororganisation har tagit oskyldiga civila, män och kvinnor, gamla, unga och barn, som gisslan och de har krävt att skyldiga palestinier, personer som sitter fängslade för brott de har begått, ska släppas fria. Ondskan sitter med trumf på hand och kan, med alla de kvarvarande i gisslan (omkring 180 personer), fortsätta sin hemska utpressning i många veckor framöver.

Även utan djupare insikt i brotten – det rör sig om sådant som stenkastning, knivhuggning, bilattacker – och utan insikt i de rättsliga processerna i varje enskilt fall när de gäller de frisläppta palestinierna, så kvarstår bilden: Glädjen över oskyldiga som släpps fria grumlas av ondskan de utsatts för och priset – att skyldiga personer nu går fria – som Israel måste betala. 

Många av de palestinier som nu lämnar fängelserna jublade när Hamas tog gisslan och de kan fortsätta att aktivt stödja terrorn. Det är helt enkelt en avskyvärd situation och den måste beskrivas som sådan.

Till sist en liten detalj i sammanhanget, relevant för helt andra debatter: I gisslansituationer är det vanligt att kvinnor och barn släpps fria först. Att det gäller barn är självklart, men varför kvinnor och inte män? Är det självklart? Var är protesterna mot denna orättfärdiga särbehandling? 

Eller är det kanske så att det trots allt finns vissa skillnader mellan kvinnor och män ...?