När humanismen blir inhuman

Hur toleranta är företrädare för organisationen Humanisterna egentligen? Och vad döljer sig bakom den till synes vidsynta retoriken? Det är en fråga som man måste ställa sig med tanke på att Carl-Johan Kleberg, föreningens ordförande fram till 2004, nyligen i en artikel i Världen idag hyllade Stellan Arvidsson som "en stor humanist och en stor reformator av det svenska skolsystemet". Klebergs beundran är så stark att han ska använda stycken ur Stellan Arvidssons bok till sin begravning.
Birgitta Almgren, professor vid Södertörns högskola, har i Stasi-arkiven upptäckt att Stellan Arvidsson av kommunistdiktaturen DDR framställdes som expert på ateistisk fostran och att han såg läroböcker som viktiga medel för ateistisk skolning i den statliga religionsundervisningen.

DDR – den tyska demokratiska republiken – var ett lysande exempel på hur retoriken helt och hållet kan förlora kontakten med verkligheten. Ord som "demokrati", "jämlikhet", "en skola för alla" florerade i en riklig mängd när den östtyska diktaturens ledarskikt skulle beskriva sina egna intentioner och utgångspunkter. Inte desto mind-re innebar vardagen och verkligheten en iskall frånvaro av dessa ords egentliga innehåll.
"Påbjuden ateism är alltid förfärligt, det som skedde i DDR är en skandal", sade Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, i Världen idag och berättade att han själv tror på organisk ateism, "den som kommer genom upplysning".
Att Christer Sturmark med sina ord tar tydligt avstånd från Stellan Arvidssons tvångshumanism är naturligtvis vällovligt. Men hur tolerant är det egentligen när han i debatter med olika kristna företrädare säger: "Det är självklart helt okej att du har din kristna tro för dig själv i din privata sfär, bara den inte påverkar samhället runt omkring dig".
Lyssna på hur det låter om man vänder på formuleringarna: " Det är självklart helt okej att Christer Sturmark har sin humanistiska tro för sig själv i sin privata sfär, bara den inte påverkar samhället runt omkring honom."

Humanismens stora dilemma är subjektiviteten och oförmågan att frigöra sig från det egna perspektivet. Vi har bara våra egna ögon att titta ut igenom och betrakta omvärlden med. Humanism blir därmed lätt egoism, eftersom det enbart är jag själv som ska uttolka vad som är rätt, riktigt, sant och bra. Hur många envåldshärskare har inte sagt sig agera i demokratins och folkviljans namn?
Insikten om att vi – när vi är utlämnade till oss själva – är hopplöst fast i vår egen subjektivitet, leder fram till förståelsen av att vi behöver korrektiv utanför oss själva.

Ruben Agnarsson
ledarsidan@varldenidag.se