Kunskap om varg måste öka

Under en period året 1821 dödades ett tiotal människor i Dalarna och Gästrikland av varg. Dessa händelser verkar inte ha skapat någon större skräck eller hat gentemot vargen. I stället verkar det inträffade ha setts som olyckor. Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet utplånades vargen nästan helt i Sverige.
Att regeringen och Sveriges riksdag 2010 beslutat om att tillåta vargjakt i en sådan utsträckning som nu sker, visar bara på deras bristande kompetens i vargfrågan.
Varför frågar inte Sverige länder som bevisligen har mer aktuell kunskap i frågan, exempelvis USA, Kanada och Spanien?
Östeuropa är en annan del av världen där kunskap om vargen finna att inhämta.

Vargjakt i alla dess former blir problematisk om inte tid ges till att förstå sammanhangen i naturen och vem som påverkar vem av vargen och människan. Om vi människor vill ha de större rovdjuren kvar i naturfaunan, får vi vara så kloka att vi tar lärdom av historiska fakta.
Sådan nödvändig kunskap kan med fördel förmedlas vid utbildning av jägare.
När det gäller att bedriva jakt på djur så är det en avsevärd skillnad på att jaga rovdjur, som exempelvis varg och björn, och jakt på vanliga bytesdjur, som exempelvis älg eller råddjur. Därför borde metoden med licensjakt på rovdjur utifrån principen allmän jakt inte vara tillåten.

Älg och rådjur brukar inte förändra status i förhållande till människan, även om de blir skadeskjutna och på andra sätt tillintetgjorda på grund av människans påfund, med exempelvis stängsel längs landets vägar.
Med varg och björn förhåller det sig annorlunda. Där kan felaktiga jaktmetoder skapa problem som kan resultera i ytterst svåra konsekvenser för såväl människor och tamdjur som rovdjur. Jakt med lös hund är en jaktform som troligtvis måste upphöra efter hand i takt med att vargens utbredning eskalerar. Vem ombesörjer sådana förändringar och hur ska en sådan sedvanerätt förändras för att tillgodose såväl jägarens som vargens behov?

Ett annat återkommande bekymmer, som också måste uppmärksammas här, är tjuvjakt på varg, björn och annat vilt med hjälp av fordon, exempelvis bilar och snöskotrar samt vid utlagda åtlar efter skogsbilvägar.
Riskerna för allmänheten vid promenader med lösspringande hundar ökar avsevärt om ingenting görs. Det borde därför här ställas höga krav från allmänhetens sida på jaktvårdande myndigheter om att de ingriper mot denna form av olovliga jaktmetoder.

Patrik Wikström
samhällsvetare och fil lic i politisk retorik vid Örebro Universitet