Kristen vänster ger bäst möjligheter

Siewert Öholm menar att höger/vänsterskalan är förbi och saknar konkreta förslag från Broderskapsrörelsen och den kristna vänstern. I detta har han fel. Men han säger också, att det finns många frågor, och räknar upp alkohol, jobb, handel och asyl, där kristna från höger och vänster kan finna varandra. Där tror jag han har rätt.
Höger och vänster kommer, för överskådlig tid framåt, att finnas i politik därför att det handlar om två olika ideologiska syner på hur vi organiserar samhället, om graden av jämlikhet och solidaritet. Det handlar om olika betoning av samspelet mellan individ och gemenskap.
Samtidigt är kristen tro, och även annan tro, för stor för att kunna stängas in i partiers politiska program. Det finns inslag i kristen tro som är mer principiell och värdekonservativ än Moderaterna, som är långt mer frihetlig än Folkpartiet, mer jämlik än Vänsterpartiet, mer rättvis än Socialdemokrater och mer skapelsetrogen än Miljöpartiet.
Inte minst i finanskrisens vilsna girighet kan det vara värt att påminna om radikaliteten i Bibelns syn på Mammon och grunderna för kristen etik i relation till ekonomi.

Per Frostin, tidigare professor i systematisk teologi i Lund, beskrev en gång i en uppsats skillnaden mellan en, vad han menade gängse, ekonomisk syn och tre grundläggande punkter i kristen gudstro:
- I den ekonomiska modellen uppfattas människan som individuell agent på en marknad, medan hon i kristen tro beskrivs som del av en större helhet.
- Den ekonomiska modellen renodlar det instrumentella förnuftet och ser därför människan främst som skapande. Kristen tro, däremot, menar att människans skapande alltid är följden av ett mottagande.
- Den som följer den ekonomiska modellen, försöker systematiskt att undvika sådana sidor av verkligheten som kan föra in lidande och ångest, genom att konsekvent välja det alternativ som ger störst vinst till lägsta möjliga kostnad. Enligt kristen tro innebär en sådan avskärmning av livets skuggsidor att man också avskärmar sig från själva livet. Trons övertygelse, att vägen till liv går genom död, är oförenlig med en konsekvent kalkylerande livshållning.

Ett sådant förhållningssätt är för mig avgörande när jag försöker utveckla min samhällskritik, och gör att jag ofta också måste förhålla mig kritisk till kortsiktigheten i mitt eget parti. Samtidigt är och förblir socialdemokratin det sammanhang där jag ser bäst möjligheter att i samhället förverkliga det som är viktigt för mig som kristen.
Men hur Siewert Öholm och andra kristna, som delar den hållning Per Frostin beskriver, kan orka med ofullkomligheterna i Kristdemokraterna är för mig obegripligt. Men jag talar gärna om det. Kanske har de en annan tro än jag? Eller åtminstone en annan betoning.

Peter Weiderud
ordförande Sveriges Kristna Socialdemokrater–Broderskapsrörelsen

Siewert Öholm: Det handlar inte om partitillhörighetIntressant och konstruktivt, kändes det att läsa Peter Weideruds fortsatta debatt efter kritiken mot Broderskaparnas "vänstermanifest". Det är bra om vi kan vara överens om att kristen tro inte ryms ("kan stängas in") i partiprogram, men att partiprogram kan vara ett sätt att försöka tolka kristen tro i samhället. Vi är säkert också överens om att vår kristna tro är en kallelse till engagemang i samhällsfrågorna. Men vi måste inse att problemlösningarna i samhället är politik och inte teologi. Här finns uppenbarligen stort utrymme för tolkningar.
Peter Weiderud kommer, med vänsterteologen Frostins hjälp, till slutsatser om jämlikhet och solidaritet, individ och gemenskap, som om de bara skulle kunna uttolkas med ett socialistiskt filter. Det är fel och en förminskning av tron samtidigt som det är en övertro på politiken.

Inom vänstern har jämlikhet (jämställdhet) numera kommit att stavas "queer" och mest handla om sexuell identitet i stället för människors unika värde som både könsvarelser och individer.
Ordet solidaritet kapades (!) av vänstern i ett försök till allmän utjämning av materiella förhållanden. Den politiken har misslyckats. Socialismens vidriga kusin, kommunismen, är det bästa exemplet. Misslyckad ekonomi, misslyckat miljöansvar, misslyckad människosyn. Allt blev fel!

Men även svensk demokratisk socialism har misslyckats. Nära nog ett sekel av socialdemokrati borde ha resulterat i ett "politiskt paradis". Så är det ju inte. Kanske för att de värden som den ursprungliga Broderskapsrörelsen stod för inte längre kan påverka partiet.
I min barndom fann jag "äldste" från församlingen både på (S) och (FP):s valsedlar. Men de delade ändå böner och nattvardsbord med varandra. De visste var gränserna för deras tro gick även i den politiska visionen. De kunde göra skillnad på "världslig solidaritet" och "andlig gemenskap". De klarade av skillnaden mellan "individ" och "kollektiv". I deras kristna tro var individen grundbulten i omvändelsen och församlingens gemenskap konsekvensen. Den gemenskapen formade ett oerhört ansvar för materiella insatser i social mission i Sverige men kanske främst i tredje världen.
Frostins uppdelning är fullständgt horribel om den ska beskriva svensk evangelisk frikyrkorörelse från 1800-talet till nutid. De aktivaste sociala insatserna 2009, räknat i kronor per individ, sker troligen i dag i de starkt evangelikala församlingarna i Sverige, typ Livets ord. Väckelserörelsen har alltid varit förenad med globalt ansvar. Socialdemokratin fick det sociala ansvaret att i stället kollektiviseras, förstatligas och byråkratiseras.

Peter Weideruds höger/vänster-skala håller inte. Verkligheten har kört om honom. Kristnas engagemang, tror jag, handlar om helhet, människosyn och kallelsemedvetande. Professor Frostins uppsats får helt underkänt om han trodde att en kristen vänster ensam har tolkningsrätt på rättfärdigheten, lidandet, förnuft och skaparkraft. Kristna i dag borde vara besvikna på de politiska partiernas opportunism och utslätning allt från (S) till (KD).
Det här samtalet kanske kan bidra till ökat medvetande och skarpare frågor.

Siewert Öholm