Konventikel­plakatets enhets­samhälle sätter fortfarande sina spår

I år är det 300 år sedan konventikel­plakatet infördes i Sverige. Den kungliga förordningen, som sedan förra året ingår i kultur­kanon, skulle få förödande konsekvenser för den svenska religions­friheten. I praktiken innebar den att alla privat arrangerade gudstjänster eller bönemöten (konventiklar) förbjöds. Något som slog hårt mot den spirande väckelse­rörelsen, först med (lutherskt) pietistisk inriktning och senare även med baptistiska och frikyrkliga inslag. 

Fram till att den avskaffades 1858 skulle förordningen bli en starkt pådrivande faktor bakom utvandringen till Nord­amerika.

Syftet med konventikel­plakatet var att hålla samman Sverige som enhets­stat: en kung, en religion. Men plakatet riktar också strålkastar­ljuset mot ett föga smickrande inslag i den svenska kulturen, som än i dag sätter sina spår i den offentliga debatten. Nämligen vårt ogillande av kulturell och religiös mångfald.

Men är det inte tvärtom? protesterar många som hör detta. Är inte Sverige ett land där vi gillar olika? Där vi berömmer oss av mångfald och pluralism?

Nja.

Visst stämmer det att vår självbild säger oss att svenskar är både vidsynta och toleranta. Men på religionens och ideolo­giernas område finns det också en annan och i vissa lägen motsatt verklighet.

Ett enkelt faktum kan få illustrera denna tes. Pew Research Centre gjorde för några år sedan en under­sökning av hur stödet för demo­kratiska principer såg ut i olika länder. Den rättighet som toppade listan i Sverige visade sig – inte helt oväntat – vara jäm­likhet mellan kvinnor och män. Och det är inget fel med det. Många av oss skulle hävda att detta är en direkt konsekvens av att Väst­världen under lång tid stod under kristen­domens inflytande! Men medan hela 96 procent av svenskarna betraktade denna rättighet som ”mycket viktig” visade Pews under­sökning att motsvarande siffra för religions­friheten var endast 53 procent.

Förutom att religions­friheten har betydligt lägre status i den svenska kulturen, kan man av dessa siffror utläsa något annat: Medan jämlikhet mellan kvinnor och män i sin svenska tappning tenderar att handla om att bejaka könens likhet och enhetlighet, handlar religions­friheten i stället om att bejaka män­niskors olikhet och varandra motsägande uppfattningar. Och det senare är inget som svenskarna hyser några varmare känslor för. Enhetsstaten finns fort­farande kvar i vårt kollektiva medvetande.

Ett annat språk för samma fenomen kan vara den svenska åsikts­korridoren. För sanningen är ju att det räcker att besöka våra nordiska grann­länder för att möta ett mindre ängsligt debatt­klimat än här. Som det ibland har uttryckts: I Sverige finns det bara plats för en åsikt i taget.

Detta drabbar i särskilt hög grad religiösa grupper. Konkreta exempel kan vara hätskheten mot religiösa grupper som försvarar mänskliga rättigheter (!) såsom konfessionella friskolor, samvets­frihet inom vården och rätten till liv. Eller politiker som utan att blinka hävdar att lokalt antagna värde­grunds­dokument trumfar över vad som står i våra inter­nationella konventioner. Ofta, men inte alltid, handlar det om etiska frågor där religiösa grupper positionerar sig annorlunda än det sekulariserade majoritets­samhället.

Det är alltså inte bara vårt historiska arv som belyses när vi minns konventikel­plakatets grepp om den svenska befolkningen. Sanningen är att greppet åtminstone delvis tycks finnas kvar – 168 år efter att det formellt avskaffades.