Joggande judinna mördad – ett offer för tystnadskultur

Den 20 december 2020 är israeliska sexbarnsmamman Esther Horgan ute på sin vanliga joggingrunda. Det är mitt på dagen. Där, på joggingrundan, mitt på dagen, stöter hon på palestinske Muhammad Cabha. Muhammad är också ute på en runda, men inte för att jogga. Han är ute på en runda för att döda en jude.

Muhammad är 40 år och storväxt, Esther är 52 år och ganska liten. Hon har inte en chans mot hans våld, då han slår ihjäl henne med en sten, mitt på dagen.

Muhammed menar att han ville hämnas en fängslad palestinsk terrorist (dömd för mord och medhjälp till mord på sex israeler), som nyligen avled i cancer i ett israeliskt fängelse. Den palestinska administrationen (PA) har nämligen anklagat Israel för att avsiktligt låta palestinska fångar dö i cancer utan att behandla dem, för att utsätta fångar för medicinska experiment, för systematiska avrättningar, för tortyr, och mycket, mycket mer.

Den allra senaste anklagelsen är att Israel avsiktligt infekterat fångar med coronaviruset.

Klassisk antisemitism. Allt är naturligtvis falskt, vilket till och med den Israelfientliga organisationen Röda korset kan intyga, eftersom de regelbundet besöker de palestinska fångarna.

PA kommer med dessa falska anklagelser via tv, radio, tidningar, möten och på sina egna internetsidor. De är med andra ord inte blygsamma med sina anklagelser. Dessutom görs det av många tunga namn inom ledarskapet, såsom den officiella (numera före detta) PLO-representanten, Hanan Ashrawi och den palestinske premiärministern Muhammad Shtayyeh, som hälsades hjärtligt välkommen under sitt officiella statsbesök i Sverige 2019.

Dessa anklagelser är uppvigling och antisemitism satt i system, vilket allt som oftast bemöts med världens tystnad. Men inte alltid. Ibland hejar världen på i de antisemitiska anklagelserna mot Israel och judarna. Och precis som hos palestinierna handlar det senaste om coronaviruset.

Israel har uppmärksammats för att vara ledande i vaccination av sin befolkning mot viruset. Strax efter att Israel visade sig vara världsbäst i effektivitet av vaccinationen kom antisemitismen springande. Brittiska BBC, stora tidningar som The Guardian, New York Times, FN:s organisation Human Rights Watch, norska Amnesty och många fler anklagade Israel för att diskriminera palestinierna.

Rubriker som ”Medicinsk apartheid och diskriminering” skrek ut sina antisemitiska budskap. Dessa skrik och rubriker möttes av – tystnad. Inga officiella fördömanden, inga krav på korrektion, bara tystnad.

Antisemitismen funkar när den möts av tystnad, eftersom tystnaden blir en form av godkännande bekräftelse. Sedan 1979 har det iranska ledarskapet vrålat ut sin önskan om att förinta Israel. I dag görs det även på bland annat Twitter och Facebook – utan att de officiella ledarnas konton stängs ner.

Och då talar jag om ett lands officiella ställningstagande.

Jag undrar vad Sverige hade sagt om det blivit hotat med förintelse av ett närliggande land i över 40 år? Men nu är det ju inte Sverige som är hotat; det är Israel, och då är det visst okej. Världen håller tyst, och en del länder sluter i stället avtal.

Det finns de som tycker det är jobbigt att man tjatar om antisemitism, att man tjatar om hur Israel särbehandlas av media och internationella organisationer, att man tjatar om det palestinska uppviglandet och de palestinska lögnerna om Israel och judarna.

Bra! Det tar jag som en komplimang.

För det ska vara jobbigt att vara tyst. Det ska vara jobbigt att tysta ner och förminska. Det ska vara jobbigt att inte göra något.

Tystnadens konsekvenser är alldeles för höga – det kan Esther Horgans sex barn intyga.