Jerusalem

Det är nu 3000 år sedan kung David gjorde Jerusalem till huvudstad åt Israel och hans son Salomo byggde sitt tempel i staden. Sedan dess har det genom historien gång på gång visat sig att ingen annan stad i världen kan berusa och engagera politiska ledare som staden Jerusalem. Inget imperium med självaktning tycks ha klarat av att lämna staden i fred.
Titusbågen i Rom står fortfarande som monument över Romarrikets kejsare Titus erövring av Jerusalem år 70. Drygt 600 år dessförinnan hade Babyloniens kung Nebukadnessar invaderat staden och förstört Salomos tempel. Däremellan intogs staden av den grekiske fältherren Alexander den store.
Efter tiden som en romersk provinsstad blev den bysantinske världshärskaren Konstantin den som lade staden under sig. Så småningom invaderade muslimska arméer Jerusalem, vilket snart ledde till stadens förfall. Därefter följde korsriddarna och mamlukerna, innan Jerusalem erövrades av det Ottomanska riket – som ganska snart lämnade staden åt sitt öde.

År 1917 intog britterna Jerusalem och i maj 1948 utropade Israel sin självständighet med Jerusalem som huvudstad. I samband med sexdagarskriget i juni 1967 återförenades hela staden under israeliskt styre. Den judiska närvaron i staden har i alla tider varit kontinuerlig trots att ockuperande stormakter gång på gång har försökt att driva judarna från deras land. Sedan mitten av 1800-talet har Jerusalems judiska befolkning återigen varit i majoritet.
Det historiska sambandet mellan det judiska folket och deras huvudstad Jerusalem är alltså tydlig, medan staden aldrig någonsin genom historien varit huvudstad i en arabisk stat. Vem hörde för övrigt krav om att göra Jerusalem till huvudstad i en palestinsk stat när Jordanien kontrollerade östra Jerusalem fram till år 1967?

Sveriges utrikesminister Carl Bildt trycker nu på inom EU för att unionen ska godkänna Jerusalem som huvudstad både för Israel och palestinierna. Omvärldens engagemang handlar inte heller denna gång om Jerusalems välgång eller om en iver att skapa verklig fred i området.
Ingen kunde uttrycka de svenska motiven tydligare än Nils Eliasson, Sveriges generalkonsul i Jerusalem, när han under en träff med svenska parlamentariker för några veckor sedan uttalade: "Diplomati handlar inte om moral eller vad som är rätt eller fel, utan om att uppnå det som ligger i nationens intresse".
Återigen handlar alltså inflytandet över Jerusalem om storpolitiska maktambitioner – denna gång från EU med Sverige som ordförandeland – och möjligheten till att göra diplomatisk karriär. Och då väger uppenbara historiska samband och sanning mycket lätt.
Inga andra kvadratmetrar i världen engagerar världens ledare som Israels huvudstad. Vilka politiska överhuvud engagerar sig i Hamburg, Kairo eller Chicago med samma frenetiska intresse?
När nu världspolitikens blickar återigen vänds mot Jerusalem kan det vara värt att påminna sig om att politiska ledare och världsherravälden kommer och går, medan staden Jerusalem efter 3000 år fortfarande består.

Ruben Agnarsson
ledarsidan@varldenidag.se