Hopp om en kubansk vår

Under tisdagen meddelade Kubas diktator Fidel Castro att han inte vill bli utsedd till president och överbefälhavare för ytterligare en period. För precis ett år sedan besökte jag landet, för första gången, fick möta demokratiförträdare, tidigare fångar samt anhöriga till människor som fått 15-25-åriga fängelsestraff för att de samlat in namn med begäran om en folkomröstning för en ny kubansk, demokratisk författning.

På denna ö i Karibien finns fortfarande 230 politiska fångar, ingen pressfrihet, ingen mötesfrihet. De som har en kopiator eller fax hemma kan få 20 års fängelse, det finns fortfarande 26 fängslade journalister dömda för att ha uttryckt sina tankar.
De intressanta initiativ som tas till demokratiska reformer på Kuba kommer hittills från den förbjudna oppositionen. Man står redo med färdiga förslag till hur en övergång till demokrati ska kunna se ut och hur författningen kan skrivas om. Det är med dessa demokratiska krafter som regimen borde ha samtal för att en verklig förändring ska ske nu efter Castros avgång.
Ett djupt intryck i Havanna gjorde samtalet jag hade i fjol hemma hos katoliken Oswaldo Payá, ledare för den pacifistiska kristdemokratiska rörelsen Movimiento Cristiano Liberación (MCL).
Nyligen presenterade han tre olika lagförslag för parlamentet, bland annat rörelsefrihet för alla kubaner, allmänna val och amnesti för politiska fångar. Oppositionen hoppas att förslagen tas upp den 24 februari när den nya regimen i denna kommunistiska enpartistart utses.

Tillsammans med bland annat s-talesmannen i ut­rikes­frågor Urban Ahlin och c-riksdags­mannen Fredrick Federley har jag nominerat just Oswaldo Payá till Nobels fredspris 2008. Under min tid i Bryssel erhöll han Europaparlamentets Sacharov-pris för främjande av yttrandefrihet och demokrati, men världens ögon skulle nå denne ödmjuke, eftertänksamme man ifall han fick komma till Oslo och föräras fredspriset.
Vad kubanerna behöver nu efter Castros avgång som ledare och diktator i Kuba i 49 år är en verklig demokrati: där medborgarna kan säga vad de vill, ha möjligheten att bilda politiska partier och friheten att röra sig fritt inom och utanför landet.
Det krävs betydligt mer än att byta från en enmanshärskare till en annan, från storebror till lillebror, från Fidel till Raul Castro. Låt oss hoppas att Oswaldo Payás demokratiska reform­agenda kan inledas