Gina Dirawi – tjejen med egen tv-kanal

Det är bara att gratulera! Palestin­ska Gina Dirawi är nog Sveriges absolut mest framgångsrika marknadsförare av en enskild person. Dessutom är personen Dirawi själv. Att jag omskriver henne som palestiniern Gina Dirawi är inte uttryck för vilja till etnisk åtskillnad eller något som ska uppfattas som etnisk kritik. Den etniska presentationen nådde själv full höjd i senaste "Mellon" från Malmö där Dirawi presenterades som ”… en palestinsk norrlänning, en förebild och palestin, som ensam ska leda hela jäv-a Sveriges fest”.

Själv tog jag mig för pannan. Inte nog med att denna unga dam på kort tid har förärats de mest prestigefulla uppdragen som programledare i licensfinansierad etermedia. I Mellons hyllningssång till henne i lördags presenterades hon dessutom som SVT:s första ”muslimska julvärd”. Hon har också dominerat i den stora samproduktionen Musikhjälpen i P3 och SVT. Troligen med en helt unik framgångssaga. Som ung, som kvinna och som svensk … muslim (!).

Tro nu inte att det ligger en gubbsur avundsjuka i mina reflexioner över Dirawis framgång att skapa en egen tv-kanal åt sig själv. När jag tar mig för pannan är det mest kallsvett som sipprar över hur liten den svenska kulturbubblan är och hur få som befolkar den. Men jag kallsvettas också en del över att public service-företaget, allas vår television, anser sig ha rätt eller skyldighet att driva en politisk indoktrineringskamp och vulgär etikprotest. Varför lät hyllningssångens textförfattare sången sluta med en svordom? Bildningsbrist, ordbrist eller bara klumpig normprotest? Och sen, Dirawi ”en palestin”? Som om det inte var alldeles tillräckligt att Gina Dirawi är mycket proffsig. Att till exempel artisten Samuel Ljungblahd är uppskattad ända upp i Kungliga Hovet är väl för att han är skicklig. Inte för att han är kristen? Eller norrlänning?

Jag har starka synpunkter på alla Gina Dirawis omdömeslösa uttalanden om både judar, sionister, Förintelsen, politiker och om Palestina och Israel. Med den uppbackning och det förtroende hon fått är hon givetvis den förebild som hyllningssången också säger att hon är. En del av det hon har sagt vill hon få osagt. Där vill jag tro henne på orden. En del får även jag acceptera som inlägg i en politisk debatt. Men har ingen funderat över en förebilds ansvar? Eller innebär förebild i SVT också rätten att vara propagandist och uttalad part i olika politiska frågor och konflikter. Frågan blir då vad som händer med integriteten för SVT och SR, liksom med integriteten för Gina Dirawi själv och hennes egen yrkesroll och ambition.

Yrkeskvinnan Dirawi har all rätt att sträva efter en framgångsrik och uppskattad roll som programledare. Svensk klassisk avundsjuka eller etnisk rädsla ska inte dra oss med i att förringa hennes skicklighet. Hon är helt enkelt extremt skicklig. Hon visade det igen i Malmö i lördags. Inte en sekund tappade hon kontrollen eller humöret. Hennes prestation som programledare måste anses mil från vad många så kallade morgonsoffor lyckas leverera.

Allt det där måste sägas, särskilt när vi vet att hon har utsatts för både hat och hot på grund av sin etniska bakgrund. Kanske har också en del av hennes medvetna, men slarviga, uttalanden bidragit till det. Men problemet borde inte ligga hos den karriärskickliga enskilde artisten Dirawi från Sundsvall. Problemet ligger hos programansvariga i SVT och SR.

En obehaglig känsla av medveten manipulation kommer smygande. Vad är det för budskap Mellogeneralen Björkman egentligen vill sända ut? Vem har utsett honom att vara politisk profet i starka normfrågor, där han år efter år överfaller publiken med sitt eget privata normkrig, betalt av tittarnas licenspengar? Dessutom är han utan risk att bli kritiserad i frågor där åsiktskorridoren är smal som en maskrosstjälk. Jag minns med häpnad Gardells och Levengoods fejkade ”mellobröllop”. Givetvis använde general Björkman de folkkära artisterna som missiler i det offentliga normkriget. Björkman använde både SVT och tittarna för att driva en kampanj för lagen om samkönade äktenskap. För vem törs säga något kritiskt om ikoner som Gardell och partner? Eller om transartister, eller om till gullighet förklädda politiska konflikter? Som i lördags, om Palestina.

Förutom Björkmans roll som kulturmanipulatör har han getts en alldeles obegripligt stor plats i SVT:s utbud och budget. Den dominerande ställning som både Björkman och hela programcirkusen har fått, kan bara tolkas som en kulturell och etisk kollaps hos ansvariga i programbolaget. Tittarsiffrorna talar visserligen ett språk. Men de säger också något annat. Fattigdomen i programverksamheten ger tittarna ett starkt begränsat val. Pengarna slukas till ett superjippo. De regionala stationerna läggs ner. Nyhetsredaktionerna snålar och upprepar sina egna, och de internationella byråernas, nyheter. Samhällsdebatten hålls uppe av en redaktion stationerad i Göteborg, förutom det enkelt producerade Agenda.

I den situationen är det tydligen ganska lätt att göra programledarkarriär av sorten Dirawi. Mångfaldstapp, integritetsförlust, politisk smygmanipulation och etikrevolutioner kommer som brev på posten, eller som tweets på twitterkontot. Ytligheten och personfixeringen är de stora vinnarna. Melodifestivalerna bör helt enkelt förpassas till tv-historien.