Fortsatt svåra avvägningar i migrations­politiken

Ännu en debatt har blossat upp om den svenska migrations­politiken. Det är välbehövligt. Den nuvarande regeringen valdes med ett starkt mandat att dra ner på invandringen för att på så sätt kunna ”betala av” på den ackumulerade integrations­skulden. Denna inriktning på politiken tycks ha fortsatt demo­kratisk förankring.

Vad som däremot har uppmärksammats, i både debatt­artiklar och reportage, är att det just nu sker en strid ström av utvisningar av personer som sedan lång tid integrerats i det svenska samhället, och som knappast stämmer in på den ”problembild” som de styrande partierna gick till val på. 

När det dessutom har visat sig att flera av dessa är kristna konvertiter, som riskerar förföljelse och tortyr om de återvänder till sina ursprungs­länder, kan vi inte annat än reagera som kristna.

Hur vägen framåt borde se ut är dock inte lika enkelt att uttala sig om. Den första aspekten har med det rådande politiska läget att göra. Den borgerliga regeringen samverkar med SD, som har minskad invandring som paradfråga. På andra sidan har vi S, som i dag driver ungefär samma politik som M och SD. 

Men vi har också tre partier – V, MP och C – som många ser som särskilt ansvariga för de problem som uppstått i migrationens spår.

Det är därtill oklart hur stor andel av de nu uppmärksammade utvisningarna som grundar sig på lag­stiftningen som sådan och vad som snarare handlar om tillämpningen av regel­verken. En minister får som bekant inte blanda sig i enskilda fall; att göra så är detsamma som minister­styre. 

Samtidigt finns misstankar om att vissa av de omtalade fallen går att förklara med myndighets­aktivism. Bara en sådan sak som att flera konvertit­ärenden har avgjorts av muslimska handläggare och/eller med muslimska tolkar – vars religion alltså förordar dödsstraff för dem som lämnar islam – talar sitt tydliga språk.

På sin Substack Vit rök föreslår kyrko­historikern och kultur­skribenten Joel Halldorf (som i sin tur hänvisar till två amerikanska teologer) fem grund­läggande principer som han menar att alla som diskuterar ett kristet förhållnings­sätt till migration bör bekänna sig till. Dessa är:

• Alla människor är skapade till Guds avbild.

• Solidaritet med de mest utsatta.

• Ett himmelskt medborgar­skap (vilket i sin tur relativiserar sådant som nation, etnicitet och kulturell identitet).

• Lag och ordning ska (oftast) respekteras.

• Ett ordnat ansvar (där ansvaret är störst för, men aldrig helt inskränker sig till, dem som står oss närmast).

Det är lätt att sympatisera med dessa principer. Men problem uppstår ändå om vi betraktar dem som ”sista ordet” i fråga om Sveriges migrations­politik. Dels har vi förstås den grund­läggande frågan om skillnaden mellan församlingen och samhället i stort. Är det självklart att de spelregler som gäller för den kristna kyrkan ska tillämpas även på det gemensamma samhälls­bygget? Här placerar sig kristna olika på en skala som spänner från ”Ja!” till ”Absolut inte!” – med många stationer däremellan.

Dels har vi frågan om den enskildes kontra kollektivets önskemål och behov. Att den enskilde migranten har ett intresse av att släppas in, och i många fall även rota sig, i Sverige är uppenbart. Men kollektivets välvilja – den svenska befolkningen i stort – kommer med nödvändighet att villkoras av att de negativa (bi)effekterna blir så få och så smärtfria som möjligt. 

Det minsta man kan begära är att det finns en strategi för att undvika företeelser som åtminstone delvis kan kopplas till den ökade invandringen: utanförskap, ökad belastning av social­försäkrings­systemen, klanvälde, antisemitism, vissa typer av brottslighet etcetera.

Vi måste helt enkelt erkänna – och hantera – att det på vissa områden uppstår nya utmaningar, liksom (som i all politik) målkonflikter. Samman­taget gör detta att en kristen migrations­politik värd namnet inte kan stanna vid de principer Halldorf tar upp i sitt inlägg. Snarare ska de ses som den grund utifrån vilken övriga utmaningar kan diskuteras och avvägas.