Evangeliet verkar starkast utanför våra kyrkopalats

Nu är påskhögtiden över för detta år. För många kristna är påskens stora händelser själva crescendot under årets alla högtider. Långfredagens korsdrama, påskaftonens tystnad och påskdagens glädje i mötet med den uppståndne Kristus har i helgen förkunnats och gestaltats i landets många kyrkor.

Påskspel har arrangerats, sång- och musikgudstjänster genomförts och tusentals påskpredikningar förmedlats från talarstolarna. Allt detta är gott. Men hur många har hört och förstått? 

Vi som bekänner oss tro på påskens budskap, och som kallar oss kristna, borde stanna upp en stund och fundera över vad påsken egentligen betyder för de många kyrkoovana i Sverige. Alla de människor som aldrig kommer innanför kyrkans väggar.

För landets nästan en miljon muslimer, både sekulariserade och troende, är de ”kristna” svenskarna ett märkligt folk som varken tror på, eller vördar, sina religiösa traditioner. Analysen får sammanfattas av en muslimsk taxichaufför som krasst konstaterade: ”Ni bär era kors runt halsen men går aldrig i kyrkan, lever som om inte Gud fanns, svär och dricker alkohol, och ni ber aldrig”.

För det sekulariserade svenne-folket är påsken i praktiken allt annat än en religiös högtid. Påsk är lika med ledighet, påskmat, påskgodis, påskmust, påsköl, påskkycklingar samt färgglada påskdekorationer och för barnen – påskkärringar. Punkt.

Budskapet om korset är helt enkelt obegripligt, och upplevs inte relevant, för många i Sverige i dag. Vad har det som hände på ett kors för 2 000 år sedan i Mellanöstern med mig att göra? Vad är vitsen med att gå in i en kyrka och återuppleva minnet av en fruktansvärd avrättning år efter år?

För många, kanske de allra flesta, är Jesus en positiv person. En vishetslärare med ett vackert kärleksbudskap eller en i raden av Guds profeter som pekade på något mer och större. Men man köper inte lika lätt talet om uppståndelse eller att han skulle vara Guds son. Den tron kräver starkare bevis.

Kan det vara så att kyrkan som institution, symboliserad i alla de många vackra kyrkobyggnaderna, faktiskt har blivit ett hinder för evangeliet? Kan kyrkans komplexa och närmast obegripliga mångfald av påvar, biskopar, kyrkomöten, äldstebröder, schismer och ritualer i praktiken vara det som skymmer mötet med den levande Kristus? 

Är tiden inne att ”stänga kyrkan” med alla dess aktiviteter och släppa ut Jesus till folket? Det är lätt att all energi och fokus hamnar innanför kyrkväggarnas många verksamheter i stället för utanför där evangeliet som bäst behövs.

Orkar vi kristna inse sanningen att budskapet om den uppståndne Kristus aldrig kommer att nå majoriteten av de som bor i vårt land om vi lever i tron på att vi måste släpa in människor in i en kyrkobyggnad först innan evangeliet ”värdigt” kan förmedlas? 

Den ende ”Kristus” de flesta kyrkoovana komma att möta i livet är den kristne grannen, de kristna arbetskamraterna och kristna mitt i vardagen. Och den enda ”kyrka” de flesta okristna i framtiden kommer att besöka är de hus och lägenheter vi som Jesu enkla lärjungar bor i.

Inget samfund eller kristen rörelse äger den levande Jesus. Ingen teologisk kontext fångar fullt ut den uppståndne Kristus i sina definitioner och inget politiskt parti – inga ideologier eller -ismer – kan sätta koppel på mannen från Nazareth som kallade sig Människosonen och som aldrig lät sig kuvas av vare sig kejsare eller religiösa maktstrukturer.

Jesus Kristus går omkring i Sverige mitt i människors vardag, förklädd som enkla män och kvinnor, och han gör gott och befriar dem som är i mörkrets våld. Gud tycks vara med dessa människor och ger dem kraft (se Apg 10:38).