Enhet och renhet kan inte spelas ut mot varandra

Ett av kristendomens verkliga ”storord” är enhet. ”Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band”, skriver Paulus och preciserar: ”en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla” (Ef 4:3–6).

Han hade även kunnat citera sin Mästare Jesus, som i sin översteprästerliga förbön säger: ”Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

Ingen kan därför tveka om att enhet bör utgöra en målsättning för varje kristen församling. Enheten är ett återsken av Guds egen treenighet – tre personer i en gudom, som på samma gång manifesterar mångfald och samstämmighet. Som Jesus konstaterar är den dessutom ett vittnesbörd för de utomstående. Det är svårt att tro på fridens Gud om de människor som bekänner sig till honom kännetecknas av partiväsende och konflikter.