Den konservativa rörelsen behöver stå på en högre, biblisk grundval

Både Sverige och USA har i höst fått valresultat som medförde en flytt åt vänster, vilket kunde framstå som en motgång för den konservativa rörelsen. Men valresultaten kan också betraktas som en normal motreaktion mot sittande styre. För samtidigt finns en stark under­liggande rörelse som gärna beskriver sig som konservativ. Den talar om nationen, traditionen och behovet av att värna det som tidigare generationer byggt upp.

Mycket av detta är värt att ta på allvar. Men förstår rörelsen verkligen den idétradition den gör anspråk på, så att den kan vara en relevant kraft även för kommande mandatperioder?

Historiskt har konservatismen varit mer än en reaktion mot radikala samhällsförändringar. Hos konservatismens fader Edmund Burke fanns en förståelse av samhället som förankrat i en moralisk ordning som människan inte själv skapat. Lagar och institutioner bör därför inte enbart bygga på vad människor för tillfället anser vara rationellt eller önskvärt. Även 1900-talsfilosofen Russell Kirk hävdade tron på en transcendent moralisk ordning som en av konservatismens grundprinciper.

Detta är ingen obetydlig detalj; det är en avgörande filosofisk utgångspunkt. Om det inte finns någon objektiv moralisk ordning, ingen referenspunkt över staten, tidsandan och folkviljan, på vilken grund kan konservativa då hävda att vissa värden är sanna och värda att konservera?

Att något är gammalt gör det inte gott. Om det goda ytterst definieras av vad som stärker den egna gruppen eller nationen riskerar moralen att bli ett redskap för makten i stället för en måttstock som också makten måste underordna sig.

I en artikel i våras beskriver den amerikanske teologen och etikern Andrew T. Walker hur delar av den amerikanska konservatismen har förlorat förmågan att förmedla intellektuell och moralisk bildning. Han menar att konservativa institutioner har försvagats, samtidigt som digitala plattformar premierar politiska konflikter och slagkraftiga budskap framför ideologisk fördjupning och reflektion. Walker efterlyser därför en konservatism som åter tar de grundläggande frågorna på allvar om människans natur, samhällets ändamål och vad som ytterst bör vägleda politiken.

Om USA brottas med ideologisk ytlighet så finns också skäl att utmana den svenska konservatismen, där den idé­historiska förankringen tyvärr framstår som svagare.

Den kristna tron erbjuder en moralisk referenspunkt som står över både nationen och individen. Människan har ett värde som inte tilldelas av staten eller majoriteten, eftersom hon är skapad till Guds avbild. Rätt och fel är inte enbart kulturella överenskommelser eller historiska preferenser. De har sin grund i Guds vilja. Därmed kan också den egna nationens historia, traditioner och politiska ambitioner granskas kritiskt.

Det betyder inte att varje politiskt ställnings­tagande kan härledas direkt ur Bibeln. Men det innebär att det finns en moralisk ordning som människan inte själv förfogar över.

En konservatism som inte erkänner en objektiv moralisk ordning riskerar att bli beroende av den subjektivism och moraliska relativism den säger sig bekämpa. Den kan förklara vad den vill bevara, men inte varför det är gott att bevara det. Den kan tala sig varm om diverse traditioner, men saknar en yttersta grund för att skilja mellan goda och dåliga traditioner.

Den framväxande svenska konservatismen måste därför förklara vad i det förflutna som är värt att bevara och varför. Nostalgiska känslor och en romantiserad bild av historien räcker inte. För att vara principiellt hållbar behöver den, likt tidigare konservativa tänkare, erkänna en moralisk ordning som föregår människan och står över hennes vilja. Först då finns en måttstock med vilken det förflutna kan värderas och framtiden formas.