En glädjens dag i Israel – men viktigt med fortsatt fredsprocess

Det var fantastiskt att ta del av måndagens glädje­scener i Israel, i samband med att alla som var kvar av gisslan släpptes fria. Vi är många som sett fram emot denna dag, och vi är många som har bett för de människor som under fruktansvärda förhållanden har hållits fångna av Hamas – och det i mer än två års tid.

Samtidigt vet vi att 28 personer som ingått i gisslan aldrig kommer att återvända vid liv. I vilken utsträckning deras döda kroppar kommer att återfinnas och över­lämnas av Hamas är en öppen fråga.

Och sanningen är ju att det finns många ”öppna frågor” när det gäller fort­sättningen på fredsprocessen. Hamas själva vilade inte på hanen, utan gick snabbt på offensiven när IDF trädde tillbaka från de avtalade områdena på Gaza­remsan. Men då inte mot regionens judar, utan mot den egna befolkningen. Redan under helgen kunde sålunda Jerusalem Post och BBC berätta att Hamas hade mobiliserat 7 000 soldater för att återta kontrollen över Gazaremsan. Målet var, som det hette, att ”rena Gaza från laglösa och kollaboratörer med Israel”, något som bland annat innebar eldgivning mot civila demonstranter och mord på och kidnappningar av personer från konkurrerande klaner. Det bådar inte direkt gott inför framtiden – om någon nu skulle ha umgåtts med sådana förväntningar.

Men facit från kriget är ändå till stora delar till Israels fördel. Hamas har kraftigt försvagats, och även fått lejonparten av arabvärlden emot sig. Inte minst viktigt är att Iran har förlorat mycket av sitt grepp om regionen. Den syriske diktatorn Bashar al-Assad är störtad, och stora delar av ledarskapet i terror­organisationen Hisbollah, liksom delar av ledningen för Houthi­rebellerna i Jemen, har slagits ut.

Tyvärr kan även terror­organisationer rekrytera nya anhängare. Lång­siktiga lösningar i regionen kommer därför att kräva mer än militära interventioner. Det är värt att påminna om att ett huvudmål för Hamas var att förhindra Saudiarabien från att ingå ett Abraham-avtal med Israel – något som man tillfälligt också lyckades med. 

Det är här som USA:s president Donald Trump är en sådan nyckel­spelare. Man kan självklart ha åsikter om Trumps metoder, och hans beundran för Mellan­österns diktaturer är minst sagt problematisk. Men hans strategi verkar å andra sidan fungera bättre än den som formulerats av amerikanska presidenter före honom. Hoppet just nu står därför till att Trump ska fortsätta att utöva press på Netanyahu och hans regering – och att Arab­förbundets 22 medlems­stater ska vara enade i sitt fördömande av Hamas.

Och i slutändan är det förstås som Golda Meir formulerade saken: ”Vi får fred den dag araberna börjar älska sina barn mer än de hatar oss.”