Dags att medlöparna avslöjas

Fredagen den 5 februari publicerade Världen Idag två sidor med beskrivningar över hur den svenska skolan lät sig påverkas. Lärare erbjöds stipendier. Det organiserades resor till DDR. Ledande skolpolitiker använde gärna Östtyskland som ett gott och inspirerande exempel.
För egen del har jag i riksdagen, både i form av väckt motion och fråga till utrikesminister Carl Bildt, krävt att de uppgifter Säpo har om Stasiinformatörer verksamma i Sverige borde offentliggöras. Låt forskare och debattörer se vad som finns i arkiven. Låt oss föra en bred och saklig diskussion. Ursäkterna och förklaringarna till att undvika öppenhet är dessvärre många.
Forna Östtyskland var en av de kommunistiska republiker som utvecklades längst i paranoid riktning.
Genom åren fungerade miljontals människor som kontaktpersoner och angivare till säkerhetstjänsten Stasi. Barn skvallrade på sina föräldrar, älskande människor höll uppsikt på varandra och inom föreningar och förbund fanns tjallare. Allt dokumenterat och registrerat i dossier, upprättade av den tyska säkerhetstjänst som i arbetsmetoder, inriktning och personal i rätt stor utsträckning tog över där Gestapo slutade 1945.

Vad kunde då utländska kontakter göra sig skyldiga till? Genom att skvallra på exempelvis östtyska medborgare som varit på besök, löpte dessa risken att vid hemkomsten sedan straffas av Stasi med yrkesförbud, trakasserier eller internering. Det finns offer som plågats, samtidigt som de medansvariga än i dag går fria och utan yttre fläckar.
Även om de brott som utfördes av svenska Stasikontakter i juridisk mening har avförts, finns en moralisk dimension i detta. Dessutom är det rimligt att personer, som på felaktiga grunder stämplats som angivare, har möjlighet att rentvå sitt goda namn innan böcker och spekulationer om 50 år kommer med utpekanden som ingen då kan värja sig emot.
Vårt intresse för vem som gjorde vad under det spöklika 1930-talet visar att vi nu borde ta chansen att offentligt granska de mer samtida 1970- och 1980-talen, då uppburna och kända svenskar hjälpte till att förfölja och trakassera.

Professor Birgitta Almgren har gjort en insats med sin nyligen utgivna bok "Inte bara Stasi..." (Carlssons, 2009). Hon lyfter fram personer i ansvarig ställning som skolpolitikern och S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson och biskop Lars Carlzon.
Ett viktigt beslut uppnåddes den 21 december 1972, då Sverige erkände DDR som egen nation. Redan i slutet av 1960-talet hade SSU drivit kravet på erkännande inom det socialdemokratiska partiet. Under många år skedde stor påverkan. Av vilka? Och med vilka metoder?

1989, samma år som Berlinmuren föll, gjorde den svenske statsministern ett besök i DDR. Ingvar Carlsson lät sig fotograferas tillsammans med Erich Honecker och för detta kom beröm från Förbundet Sverige-DDR.
Nog är väl denna tid och epok värd att bättre granska?
Kan oviljan tolkas på annat sätt än att det finns saker att dölja?

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Norra och Östra Skåne