Nationaldagen kom och gick. Och som vanligt föregicks den av att en trendkänslig kulturelit försökte överträffa varandra i att hitta på anledningar till att inte fira den. En kritisk syn på allt som har en antydan till blågult ger en gräddfil ända in i de kulturella finrummen. Och där vill många få plats.
Det pågår en ivrig kamp om vem som kan finna de mest utstuderade sätten att beskriva Sverige i negativa termer. Sverige är kulturlöst, grått och tråkigt. Förtryckande i sin struktur, inskränkt och intolerant. Finns det ens något som kan kal [[soft hyphen]] las svensk kultur?
I den benhårda sågningen av Sverige ligger en rädsla för främlingsfientliga strömningar. Det blågula blir så lätt rasistiskt. Det svenska blir så lätt exkluderande. Men jag tror inte det behöver vara så. Jag tror tvärtom att de ständiga strävandena efter att förminska allt det som brukar definieras som svensk kultur är betydligt skadligare för samhällsklimatet än att det hurras lite och hissas blågula flaggor på nationaldagen. För egentligen är det inte särskilt svårt, detta med kultur. Kultur är ju vad dess ut [[soft hyphen]] övare definierar den som.
En indisk vän beskrev det så vackert en gång när vi talade om det: Soluppgången över Gangesfloden, i byn där hans föräldrar bodde. Doften av mormors te och smaken av blomkålsgrytan som hans farmor lagade. Besöken i templet tillsammans med fadern. Resorna till storstäderna, främmande och farliga men så lockande. Hans liv, hans föräldrars, deras föräldrars. Allt det som format honom.
Det var Indien för honom. För honom. Inte för alla. Vi har alla vår egen bild av vad vår kultur består av.
För mig är svensk kultur Bergslagens granskogar och hyttruiner, midsommarblomster och rallarrosor, solens strålar i syrenbersån och tunnelbanans linje 19 mot Hagsätra. Mina far- och morföräldrar som allvarsamt ser på mig från de gamla fotografierna i familjealbumet, mamma och pappa som dricker kokkaffe på balkongen. Det är folkmusik och Artur Eriksson, Lars Gullin och Ebba Grön. Ett torp i Värmland och ett höghus i Brandbergen. Adventsgudstjänst och påskvaka. Sorg och glädje, det förflutna och det pågående – allt i en brokig och färgstark blandning som gjort mig till den jag är i dag.
Man måste inte älska sitt kulturarv. Men jag tror det är oerhört viktigt att förhålla sig till det. Och det gäller både svenskar och andra. Därför tror jag att de som varje år känner sig tvingade att påminna oss om det dåliga med att älska sitt land gör sig själva och hela samhället en stor otjänst. Kultur skapas och omskapas och omformas på nytt. Den är inte detsamma för alla. Men den som känner sin kultur och sitt arv kan, tror jag, lättare hitta nyckeln till andra kulturella dörrar.
För mig är det inte svårt att förstå min indiske väns kärlek till sitt hemland, till sin historia och sitt kulturarv. Och han förstår mig. Han känner inte det jag känner när han står vid porten till den kyrka där jag gick på skolavslutning. Men han vet vad jag känner och han förstår. Och jag tror att det är så vi skapar en större tolerans. Jag tror det är då bilden av "den andre" till sist kan bli din egen spegelbild.
Bitte Assarmo
chefredaktör för
Katolskt magasin
ledarsidan@varldenidag.se