Plusarkiv: Kultur: Tomma tunnor skramlar mest

Tomma tunnor skramlar mest"Upp till kamp mot den irrationella och farliga religionen!" Så lyder stridsropet från världens ateistiska sammanslutningar. Deras mest namnkunnige språkrör är Richard Dawkins, vars gudlösa utspel i Illusionen om Gud har färdats över världen. Andra ateister har sett med avsmak på Dawkins närmast besinningslösa angrepp, och menat att med sådana vänner behöver ateismen inga fiender.
Från kristet håll har flera svar kommit. Alister McGraths korta bok Ateismens illusioner, följdes härförleden av de amerikanska teologerna Scott Hahns och Benjamin Wikers Svar på den nya ateismen.
Den sistnämnda bokens omslag visar en karikatyr, med Dawkins som Michelangelos Adam vid skapelsen, där hans bok utgör det fikonlöv som täcker över författarens generande nakenhet. Denna tanke går sedan i överförd betydelse igen i boken, där Hahn och Wiker pekar ut hur argumenten från ateismens banerförare antingen har avfärdats för länge sedan, eller också skjuter vid sidan av målet.
Mest tankeväckande är bokens avslutning, där författarna leker med tanken att Dawkins plötsligt skulle bli "kung Richard", med makt att genomföra allt han önskar. Han har redan nu förkastat religionen som ytterst skadlig, och han betraktar moderata religionsformer enbart som en täckmantel för extremism.

Författarna poängterar hur Dawkins redan i dag har övergett tre grundläggande demokratiska grundpelare: respekten för yttrandefriheten, förpliktelse mot kulturell mångfald och föräldrars rättigheter mot staten. Detta manar till vaksamhet, speciellt med insikten att politiskt inflytande är just det som de nutida ateisterna söker. Längtan efter frihet från verkligt eller inbillat förtryck har upprepade gånger tidigare vänts i tyranni när agitatorerna fått makten. Det kan ske igen.
Den farliga religionen är även ett slagord i den svenska debatten, framför allt via Humanisterna och dess ordförande Christer Sturmark.

I november månad höll Sigtunastiftelsen en konferens på temat, och den brittiske filosofen Keith Ward var en av talarna.
Även Sturmark var inbjuden att delta; han valde dock att lämna återbud kvällen innan. Kanske hade han fullt godtagbara skäl till detta, men om han kommit hade hans bild av den farliga religionen riskerat att raseras.
I sin bok Den farliga religionen förklarar Keith Ward i saklig ton hur hela tanken på religionen som farlig är förfelad. Visst har religiösa personer utfört hemska dåd, till och med i religionens namn. Ward menar dock att varje religion har ett inbyggt system för att korrigera sådana inslag, vilket ateistiska livsåskådningar saknar. Tvärtom har deras höga utfästelser och sociala experiment alltför ofta dränkts i blod.

Ward visar också hur forskares samstämmiga slutsats är att religionen faktiskt fyller människors liv med glädje och livsmening, och att knappast någon kraft kan mana människor till osjälviska gärningar så som religionen gör.
Vid en seriös granskning framstår argumenten från Richard Dawkins och hans gudlösa kamrater som ytterst torftiga.
Hur kan de då ändå ha nått en sådan framgång? En ledtråd ligger i människans starka fäbless för uppror mot en tänkt eller inbillad överhet. Och den yttersta överheten att detronisera stavas självfallet: Gud.

Om vi tar del av bloggvärldens ateistiska debattörer, märker vi snabbt att inläggen sällan strävar efter ett seriöst försvar för ateismen.
Klart oftare handlar det om angrepp på olika slags religiösa företeelser. Tonen växlar ofta mellan hånfullhet och blasfemi, och kvaliteten är ofta förbluffande svag, inte minst med tanke på den nivå som många av skribenterna håller i andra sammanhang.
Men längtan efter att avfärda Gud och hans efterföljare kan bli så stark, att all sans kastas överbord på ett sätt som aldrig skulle ske i andra sammanhang. Därför ser vi också dessa oreflekterade attacker på religionen, ofta helt utan seriös diskussion om vare sig form eller innehåll.
Keith Ward påpekar att ingen skulle komma på tanken att förbjuda politik bara för att politik skapar konflikter och krig. Eller försöka stoppa vetenskap för att vissa vetenskapliga rön använts i dödens tjänst.

På samma sätt är det helt orimligt att avfärda religionen såsom ond i sig. Det är hög tid att med en lugnt resonerande stämma göra det uppenbart hur falskt gudlöshetens röster klingar. Så kan religionen fortsatt få vara, som Keith Ward avslutar sin bok: "det medlidande hjärtat i något som annars skulle te sig som en kall och hjärtlös värld".

Per Ewert