Jag funderar på hur jag skulle ha tänkt om jag vore muslim i Sverige i dag. Och då menar jag en av den stora majoriteten av fridsamma, fredliga människor som vill varandra och andra väl. Hur hade jag resonerat om jag stått i ledningen inom en muslimsk rörelse i stället för en kristen?
Jag hade definitivt varit djupt bekymrad. Jag hade slitit mitt hår över det faktum att så många personer, så många gånger, om och om igen, totalkvaddade bilden av min Gud, min tro och hur den borde levas ut.
Och jag hade inte behövt gå tillbaka ens till 11 september 2001 för att hitta mängder av exempel.
Morden på tolv medarbetare på tidningen Charlie Hedbo 2015, efter att tidningen publicerat karikatyrer av profeten Muhammed. Läraren Samuel Paty, som halshöggs av en 18-åring 2020, efter att han visat sagda bilder under en lektion om yttrandefrihet. Mordet och brännande av en fabrikschef i Pakistan nu i december, efter att han tagit ner bilder av profeten från väggen. Steningen till döds av en mentalt sjuk man i Punjab som satt eld på Koranen, uppenbarligen utan att ens veta vad han gjorde.
Oräkneliga avrättningar av människor som önskar lämna min religion för att ansluta sig till en annan. Och nu senast hundratals företrädare för min tro som kastat sten på svensk polis och tänt eld på polisbilar, för att någon hotat att bränna ett exemplar av Koranen.
Ja, jag skulle vara extremt bekymrad. Och eftersom min ambition var att visa på islam som en fredlig religion, där kärlek och respekt frodades, skulle jag omedelbart samla alla mina ledarkollegor till aktiv handling. Vi hade tillsammans skrivit långa artiklar i alla tänkbara tidningar, där vi med all kraft fördömde och tog det starkaste avstånd från dessa galningar – extremister som vill svärta ner vår tro och ge människor intrycket av att den är raka motsatsen till dess sanna väsen.
Vi skulle ha bett svenska folket om ursäkt å deras vägnar som säger sig verka för islam men i själva verket är helt förblindande av hat och borde hamna bakom lås och bom. Vi hade ordnat besök hos varenda en av de hundra poliser som skadades i påskhelgens upplopp, och uttryckt vår djupaste medkänsla.
Vi hade startat öppna Facebook-trådar och satt av timmar och dagar till att möta folks ilska, frågor och missuppfattningar med största ödmjukhet, tålamod och förståelse. De har ju så många gånger blivit presenterade en totalt falsk bild av vad Iislam egentligen står för!
Vi skulle inte klaga på sociala medier över risken för ökad islamofobi i samhället. Vårt perspektiv hade i stället varit att bekämpa den trenden med hjälp av kraftiga avståndstaganden från extremism och saklig information om vad vår religion egentligen handlar om. Och inte minst en djup respekt och förståelse för människors starka känslor inför dessa ständiga övertramp från dem som säger sig följa profetens lära, men i själva verket inte alls gör det.
Problemet är att jag inte ser ens något av detta beteende i Sverige i dag. Inga hundratals imamer som tar avstånd. Inga skarpa gränsdragningar, inga beklaganden, ingen gemensam front mot våld, lagbrott, avrättningar och övergrepp från alla ledare som borde reagera med avsky mot alla dessa som bröt mot islams lära. Om de nu gjorde det.
För om inga sådana avståndstaganden görs blir intrycket att de våldshandlingar och den terror som gång på gång äger rum, inte är enstaka undantag utan i själva verket en del av islams originalversion.