År 1994 publicerade den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark boken Vänstern och tyranniet: Det galna kvartseklet. Det var en svidande uppgörelse med kommunismen och dess svenska supportrar under 1900-talet.

Alltför många svenska politiker och opinionsbildare lät sig förföras av kommunismens idéer och blundade för förtrycket som följde i dess spår. Utan att rodna – utan uppgörelse med bejakandet av de kommunistiska diktaturerna – fortsatte de att bygga karriärer i det offentliga Sverige.

Frågan är om den första delen av 2000-talet också kommer att betraktas som ett galet kvartssekel? Inte i den meningen att kommunistiskt förtryck har bejakats, men det finns ju dessvärre mer än en sorts galenskap.

Problemet med kommunismen låg inte i övertygelsen om jämlikhet och broderskap, det är goda och eftersträvansvärda ideal. Nej, det låg i den verklighetsfrämmande analysen av vad som skapar ojämlikhet och hur vi ska lösa det.

Enligt Angelo Codevilla, tidigare professor i internationella relationer vid universitetet i Boston, kommer uttrycket ”det politiskt korrekta” från 1930-talets Sovjet. Det användes som en delvis humoristisk påminnelse om att det kommunistiska partiets intressen alltid måste rankas högre än verkligheten:

– Kamrat, ditt påstående är rent faktiskt inkorrekt.

– Ja, det är det. Men det är politiskt korrekt.

Den sortens galenskap, alltså nedtonandet av verkligheten till förmån för en omhuldad idé, har i hög grad präglat vår tid.

Politiskt har vi sett de två traditionella blocken, på olika områden, blunda för verkligheten.

Moderaterna har traditionellt värnat försvaret och haft en krasst realistisk uppfattning om det ondas potential i världen. Ändå var det en moderat statsminister som 2013 menade att försvaret, som tidigare betraktats som ett nationellt intresse, var ett ”särintresse”.

Socialdemokraterna, som traditionellt haft en god förmåga att analysera sociala problem, har plötsligt blivit oförmögna att se någon relation alls mellan den höga invandringen och de nya sociala problemen i Sverige.

Från båda blocken har man valt att tona ner hur regelverk och bidragssystem fungerar som så kallade ”pull­effekter” när det gäller vilka länder människor söker sig till och hur de kan utnyttjas när man väl är här, så som till exempel skett med den fria arbetskraftsinvandringen.

Exemplen kan lätt mångfaldigas. Ta frågan om samordningsnummer som just nu diskuteras: Drygt 870 000 personer har fått samordningsnummer för att kunna leva och verka i Sverige, trots att över 400 000 av dem inte har kunnat styrka sin identitet. Det är höjden av naivitet att administrera ett sådant system och det leder till ett växande skuggsamhälle.

Den exempellösa kantringen i det politiska landskapet – på tjugo år har SD gått från att ha varit en marginell rännil till att i dag vara kanske det största partiet – har med detta att göra. Sveriges befolkning har inte plötsligt drabbats av en högernationalistisk epidemi. Huvudorsaken är snarare att ledande politiker i båda blocken valt att ignorera verkligheten och i stället förkunnat idéer ut i det blå.

När väljarna protesterat har politiker och medier valt att skälla ut dem, i stället för att öppet diskutera samhällsutvecklingen. På så sätt är SD:s framgång skapat av det SD-kritiska etablissemanget.

Det är väljarna som slår tillbaka, trötta på det politiskt korrekta. Vad som efterfrågas är konkreta lösningar på problemen i Sverige. De partier som på allvar och med konsekvens tar sig tillbaka till verkligheten kan också räkna med väljarnas röster.