Ikväll förpassas år 2022 till historien, till det som en gång varit. Alltför få av oss kommer att vilja se tillbaka eller försöka hålla kvar det gamla året – det har varit ett år med mörka moln vid horisonten. Borta är hoppfullheten från millennieskiftet. Då tänktes ekonomisk tillväxt, teknikutveckling med bredband åt alla och en snabb globalisering frälsa människan.

Men de var usla frälsare.

I dag är stämningen, på område efter område, annorlunda och vi befinner oss i en situation som få förutsåg: Det är krig igen i Europa, ett krig som det inte går att se slutet på.

Flera gånger under mellandagarna har radion spelat Marie Fredrikssons välkända sång ”Tro”. Texten ropar ut en längtan efter det vi tappat bort: hopp för framtiden:

Tro, jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Orden fångar ett av människans djupaste behov, ett behov som inte går att förtränga i dystra tider. Som Viktor Frankl skriver i boken Människans sökande efter mening: ”De som har ett ’varför’ att leva kan bära nästan vilket ’hur’ som helst.”

Men vad är vårt varför?

På den punkten står den sekulära humanismen – som i vår kultur under lång tid setts som den naturliga efterträdaren till kristen tro – tomhänt, naken och saknar svar. Den erbjuder inte människan ett varför. Den erbjuder inget hopp eftersom människan ska frälsa sig själv. Men hon är en usel frälsare.

På tidningarnas kultursidor pågår just nu en spännande förändring. Fler och fler röster har under hösten talat positivt om den kristna kyrkan och berättat om ett eget sökande. Nu senast gäller det Joachim Berner, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter och Expressen. I en kulturartikel i Kyrkans tidning skriver han om orsakerna till det paradigmskifte som han ser:

”Nej, skälet är att du inte längre uppfattas som lätt korkad om du vågar bekänna din andlighet, gudstro och ditt intresse för existentiella frågeställningarna. Tvärtom är det i dag tecken på en intellektuell öppenhet att inte tro sig ha alla svaren, våga problematisera livets mening och öppet reflektera över sin gudstro och livets alla mysterier.”

Kanske kommer vi 2023 få se den efterlängtade omsvängningen i vår kultur och möta ett nytt sökande efter tro, hopp och en bättre frälsare?

I Nya testamentet är ordet tro ett nyckelbegrepp och förekommer flera hundra gånger. Men tro är inte främst en aspekt av människans psykologi, att en människa tror i motsats till att en annan människa inte tror. Poängen är inte den individuella trosakten inuti människan, att vi tror. Nej, tro i Nya testamentet har alltid ett innehåll och är riktad mot en person. Vi tror inte på tron, vi tror på Jesus Kristus, Guds Son, Israels Messias och hela världens frälsare.

Det är alltså inte att man tror som definierar en kristen, utan vem man tror på. Det är bakgrunden till själva begreppet kristen. Benämningen började först användas av människor utanför församlingen. De förstod vad som kännetecknade den nya rörelsen, att det var människor som följde Kristus. Som det står i Apostlagärningarna 11:26: ”Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna.”

När det i Nya testamentet talas om de ”troende” betyder det alltid de på Jesus Kristus troende. Som i Kolosserbrevet 1:2, där Paulus adresserar ”de troende i Kristus”.

Låt det bli vår bön för 2023: att det blir ett år då tron på Jesus Kristus åter bryter fram i vårt land. Då blir 2023 ett gott nytt år.