Filmen La dolce vita (Det ljuva livet) tillhör filmhistoriens verkliga klassiker. För Anita Ekberg innebar den det stora genombrottet och hennes roll som Sylvia kom att förknippas med uttrycket ”den svenska synden”.

Öppningsscenen sätter filmens tema. Två helikoptrar svävar fram över staden Rom. Den ena helikoptern bär en stor Kristusstaty, som ska föras till Vatikanen. I den andra sitter en grupp journalister. När de passerar över en grupp kvinnor i baddräkt söker de kontakt och tecknar i luften att de vill ha kvinnornas telefonnummer.

Symboliken är tydlig: Vår kristna historia, präglad av budskapet från Jesus Kristus, är på väg att ersättas av den sexuella revolutionen.

Fransk debatt har de senaste veckorna präglats av en rasande diskussion om den i dag 83-årige Gabriel Matzneff, uppburen kulturpersonlighet och en många gånger prisbelönad författare. Anledningen till debatten är en ny bok där en kvinna vid namn Vanessa Springora berättar om hur hon som blott 14-åring blev förförd av den då 50-åriga Matzneff. Så har Frankrike fått sin egen Harvey Weinstein.

Det egendomliga är att Matzneff genom åren har varit mycket öppen med sina många sexuella relationer med underåriga flickor och pojkar. Han har skrivit om det i sina böcker utan att det tidigare väckt någon större uppmärksamhet, inklusive sina resor till Asien, där han köpt sex av unga pojkar. Hur är det möjligt?

Det har sin förklaring i den sexuella revolutionen. Under 1960-talet var inriktningen att bryta upp från den borgerliga och, som man menade, försnävande synen på livet. Sexuella relationer skulle inte begränsas av trångsynt moral utan utforskas med största möjliga nyfikenhet.

Det gällde också barns sexualitet. Sexuella relationer mellan vuxna och barn, menade man, kunde leda till en frigörelse av barnens sexualitet. Genom att vägledas av vuxna in i sexualiteten skulle nästa generation frigöras från olika former av tabu.

1977 publicerades ett öppet brev i den franska tidningen Le Monde till försvar för tre män som hade sexuellt förgripit sig på två syskon, en pojke som var 12 år och en flicka som var 13 år. Brevet försvarar pedofili och var författat av just Matzneff. Bland undertecknarna fanns världsberömda kulturpersonligheter som feministen Simone de Beauvoir och filosofen Jean-Paul Sartre.

Frågan återkommer: Hur är det möjligt? Svaret är den sexuella revolutionen.

I min senaste bok, Nakna utan att blygas, beskriver jag den sexuella revolutionens bakgrund, var den idéhistoriskt har sina rötter, vad den har gjort med vår kultur och hur vi i dag så ofta lever på ett sätt som skadar och sårar. Vill vi förstå vår egen kultur är det nödvändigt att förstå den sexuella revolutionen.

Filmtiteln La dolce vita har letat sig in i vardagsspråket och finns ju bland annat som en välkänd schlagerlåt: ”Jag vill leva La dolce vita.” När Anita Ekberg i filmen badar i Fontana Di Trevi framställs hon som en överjordiskt vacker gudinna. Den berömda scenen signalerar kropp och sensualitet som källan till lycka.

Den som ser hela den långa filmen, slås av att det inte är lycka som följer i den sexuella revolutionens spår. I stället är det ödslighet och tomhet som präglar gestalternas liv. På det sättet är filmen profetisk. Den visar vad som händer när man gör kropp och sexualitet till sin gud.

Alla avgudar leder åt samma håll: Människan blir förslavad och övergiven. Det är bara när vi erkänner Skaparen som vår Gud som skapelsens olika aspekter finner sin riktiga plats, inklusive kropp och sexualitet.