Muslimsk röstframgång utmaning för både högern och landet

Efter fem dagars rösträkning står det klart att det rödgröna blocket vinner över det blågula, med ungefär 50 000 rösters marginal. I analyser och debatter som avlöst varandra sedan valnatten har det varit mycket fokus på att både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tappat, men även på att Vänsterpartiet ökat från 6,75 procent till 8,4 procent.

En förklaring till V:s framgångar är att partiet lyckats mobilisera ett starkt stöd i invandrartäta förorter i storstäderna. I valdistriktet Rinkebysvängen syd vid Järvafältet i norra Stockholm fick Vänsterpartiet 60,3 procent av rösterna; i valdistriktet Rosengård centrum i Malmö fick partiet 41,2 procent, och i distriktet Hammarkullen centrum i Göteborg fick de 41,6 procent av rösterna.

Förklaringarna till det starka stödet för V i dessa, ofta muslimska, väljargrupper tros vara flera: att vänsterpartisterna varit flitiga med att knacka dörr; att många som bor i dessa områden inte sällan har svag ekonomi och tilltalas av en bidragspolitik; att det florerat desinformationskampanjer om Tidöpartierna i sociala medier; och att det kan ha uppmuntrats till V-röster i moskéer. Klart står i alla fall att dessa väljare inte har blivit bortskrämda av den antisemitism och det terrorvurmande som förkommer inom Vänsterpartiet.

Det är dock inte bara Vänsterpartiet som drar väljarröster i de invandrartäta stadsdelarna. Även om Socialdemokraterna har backat i vissa förortsdistrikt åtnjuter de fortfarande ett starkt stöd i områdena. Ifall man slår ihop Socialdemokraternas och Vänsterpartiets stöd skulle de ha egen majoritet med god marginal i en lång rad valdistrikt. I Rinkebysvängen syd skulle dessa två partier få 92,7 procent, i Rosengård centrum skulle de få 95,2 procent och i Hammarkullen centrum 87,3 procent.

Att Socialdemokraterna försökt vinna muslimska väljargrupper är ingen hemlighet – partiet har till och med haft ett utvecklat samarbete med muslimska organisationer i syfte att fördjupa samverkan, och i slutänden: få dessa röster. Frågan är hur partiet kommer agera framöver, ifall Magdalena Andersson mot alla odds kommer att lyckas få ihop någon form av koalition med V, MP och C. Kommer de att verka för en stram migrationspolitik som utlovat, eller kommer de – som MP och V vill – öppna dörrarna till Sverige, och därigenom kanske befästa sin makt för överskådlig framtid?

Röstsiffrorna från Rinkeby, Rosengård och Hammarkullen talar nämligen sitt tydliga språk: Ju högre migration Sverige har från muslimska länder, desto svårare kommer det vara för högerpartierna att få makten.

Nu ska enskilda asylbeslut naturligtvis inte grundas på hur migranten kan komma att påverka svensk politik, utan på ifall han eller hon behöver skydd eller inte. Men det är ändå politikerna som sätter ramarna för omfattningen av migrationen. Det är också politikerna som utser chefer till myndigheter som Migrationsverket, som anklagats för att ha handläggare som tillhör klaner och ha missgynnat kristna konvertiter. 

Med tanke på att ett rödgrönt styre skulle kunna innebära ökad invandring från muslimska länder och, rent hypotetiskt, även fler röster på V och S borde C och SD inte vara alltför snabba med att avfärda ett erbjudande om att stödja Ulf Kristersson i utbyte mot sakpolitik. Utöver frågan om vad ett S-MP-V-inflytande över svensk politik skulle innebära för Sverige i frågor som energipolitik, företagande och jordbruk borde de alltså även fundera över följande fråga: Är principerna och makten här och nu viktigare än möjligheten att kunna bedriva icke-socialistisk politik i framtiden?