Black lives matter-rörelsen (BLM) har på bara några veckor vuxit till vad som allmänt uppfattas som en självskriven röst för jämlikhet och frihet från förtryck. Varje gång en slogan eller rörelse upphöjs till oantastlig är det dock läge för några kontrollfrågor. Är BLM verkligen en självklar röst för rättvisa, eller finns det en ideologisk problematik som övriga samhället gör klokt i att distansera sig från?
Med vindens hastighet har den här proteströrelsen färdats över världen. Dess slogans och uttryckssätt har spridits genom demonstrationer och aktivism, men också genom många andra som tagit upp BLM-loggan för att markera att man vill motverka rasism.
Som denna ledarsida förklarade i förra veckan är en biblisk världsbild och den kristna historien ett levande försvar för människovärdet, med ett inneboende avståndstagande mot rasism och slavhandel. Martin Luther Kings fredliga proteströrelse byggdes också på en biblisk grund. Den här sommarens stora aktiviströrelse sänder dock ett annat budskap än pastor King – i såväl agerande som ideologi.
På fältet har vi sett demonstrationer mot rasism åtföljas av våldshandlingar och en eskalerande vandalism av statyer. Även om BLM-rörelsen skulle kunna skylla upploppsliknande händelser på andra, så är de själva ansvariga för rörelsens ideologiska bas.
På sin webbplats presenterar BLM sin vision, som överraskande nog inte har sitt fokus på människovärde utan på radikal normkritik och identitetspolitik. Black lives matter beskriver sig där som ett ”queer-bejakande nätverk” som vill ”nedmontera cis-könade privilegier” och ”bryta ner patriarkala strukturer”. De vill ”söndra den västerländskt föreskrivna kärnfamiljestrukturen” och ”befria oss från det heteronormativa tänkandets hårda grepp”.
Tillsammans med andra likasinnade rörelser har de också antagit visionsdokument om att sluta finansiera polisen, och att avkriminalisera droger och prostitution. De gör även en utrikespolitisk utvikning, där den stora boven i internationell politik råkar heta Israel.
Formuleringarna känns märkligt bekanta, inte sant? Detta är också en central orsak till att samhället verkligen bör tänka efter innan man öppnar famnen för varje rörelse som säger sig representera nyckelord som jämlikhet och frihet som de vet att västerländska liberala demokratier bejakar.
För inte är det väl självklart att alla medborgare och samhällsinstanser vill bejaka en radikal queerideologi eller söndra kärnfamiljen?
De aktivister som denna sommar går i BLM-demonstrationer tillhör samma grupperingar som annars ställer sig under socialiströda eller regnbågsfärgade fanor. Skrivningar liknande de ovanstående återfinns även hos RFSU, RFSL och Pride, men också hos andra organisationer inom den autonoma vänsterrörelsen. Oavsett vilka värden eller grupper man på ytan säger sig företräda, tycks den bakomliggande ideologin vara i stort sett gemensam.
När vi ska värdera Black lives matter och andra rörelser som säger sig försvara utsatta grupper, men samtidigt uttrycker långt radikalare mål, är det en insikt vi bör hålla i huvudet: Det påstådda ärendet är aldrig det egentliga ärendet. Det verkliga ärendet är revolutionen, en revolution som vill riva ner allt som kan uppfattas som auktoriteter, påbud eller andra band som anses begränsa individens oberoende.
Om de västerländska demokratierna verkligen vill ställa sig bakom en sådan vision bör de förstås fullt ut bejaka rörelsernas krav. Men om en tvekan finns inför dessa ideologier, så gör Sverige och andra länder klokt i att i stället sätta fokus på sakfrågan, hålla extremrörelserna på avstånd och i stället alliera sig med sådana röster som vill försvara människovärdet på riktigt.