Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter som dokumentet innefattar är fortsatt aktuella. Förklaringen är också en av sju internationella konventioner som vårt eget land har valt att ratificera.
Detta hindrar dock inte att uttrycket ”mänskliga rättigheter” har kommit att användas på ett allt slarvigare sätt i den offentliga debatten. Låt mig därför ta tillfället i akt att komma med några klargöranden.
1) Abort är inte någon mänsklig rättighet.
Det är visserligen sant att varje individ har rätt till sin egen kropp, och till en hälso- och sjukvård som är ”tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande”. Det är också sant att detta, enligt konventionstexterna, inkluderar familjeplanering. Men i motsats till vad som ofta hävdas är ett barn inte någon del av kvinnans kropp, utan ett liv i sig.
”Familjeplanering”, i sin tur, handlar om att planera sina graviditeter i förväg – inte att avsluta ett liv som redan har börjat spira.
Samvetsfrihet, däremot, är en klart uttalad mänsklig rättighet. Även för vårdpersonal.
2) Religionsfrihet betyder inte ”frihet från religion”.
Trots att detta hävdas från sekulärhumanistiskt håll är det tydligt att det som konventionstexterna talar om är ”frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor”.
Av samma skäl bryter det inte mot någon internationell konvention om man vill påverka sitt barn till att praktisera den tro man själv håller för sann. I stället är förhållandet det omvända. EU-stadgan säger till exempel att föräldrarna har rätt att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse”.
3) Det finns inte några särskilda ”hbtq-rättigheter”.
Alla människor har i stället samma mänskliga rättigheter, och dessa gäller oavsett kön, hudfärg, religion eller andra egenskaper. Detta innebär förstås att det är fel att diskriminera människor som definierar sig som hbtq. Men flera så kallade hbtq-rättigheter står faktiskt i direkt strid med de internationella konventionerna.
För att ta två exempel: Både lagen om homosexuellas rätt att prövas som adoptionsföräldrar och lagen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor underminerar barnkonventionens formulering att ”Barnet ska ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem”.
Motsvarande iakttagelse kan göras om homosexuella personers rätt att gifta sig. Som regeringens utredare Hans Regner skrev när han undersökte förutsättningarna för den kommande lagen: ”Jag ser inte att konventionerna på området sträcker sig längre än till att garantera heterosexuella rätt att gifta sig.”
4) Människor som ogillar dessa och liknande resonemang har i allt högre grad kommit att uttrycka att det är en mänsklig rättighet att slippa lyssna till människor med ett annat sätt att tänka än deras eget.
Det talas om ”no platforming”, där människor med misshagliga åsikter blir portade från universitetscampus, eller om ”trigger warnings”, som sätts på böcker som förmedlar åsikter som kan uppfattas som stötande eller politiskt inkorrekta. Att detta är en utveckling som i praktiken leder till totalitära stämningar – liksom till ett fördummande av det offentliga samtalet – torde vara uppenbart.
Och jag behöver väl knappt säga att vi i Sverige har någonting som brukar kallas för åsikts- och yttrandefrihet, som ”innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser” …?
Se där! Fyra aktuella exempel på mänskliga rättigheter – och på vad som inte är det. Rätt ska ju ändå vara rätt.