Nu ställs de vackra orden om sammanhållning på sin spets

Efter riksdagsvalet har den politiska processen gått i stå: ”Var god vänta” är vad som gäller. Röda linjer och låsningar partierna emellan har gjort att de satt sig själva i ett skruvstäd av oförenliga löften. Hur är det möjligt att de ”inte såg det komma”?

Under valrörelsen varnade politiker för ett Sverige som dras isär, där klyftor och motsättningar ökar och polariseringen växer. Det talades om vikten av att hålla ihop och vara samlande. Nu kan en del av dem själva inte sitta i samma rum och diskutera politik med andra folkvalda.

Här finns ett drag av hyckleri som inte är vackert och definitivt inte konstruktivt. Om vi ska ha en representativ demokrati i Sverige måste folkets representanter vara beredda att befinna sig i samma rum och föra politiska samtal, både åt höger och åt vänster. Här är Ebba Busch ett föredöme som tidigt var beredd ”att tala med alla, göra uppgörelser med alla, samarbeta med alla partier i riksdagen – om det är vad som är bäst för Sverige”.

Politiska ideologier måste analyseras och kritiseras. De politiska partiernas historia – både på vänster – och högerkanten, är problematiska och det kan inte ignoreras. Men det måste gå att kategoriskt avvisa idéer utan att för den skull avvisa samtal med eller odla förakt för den som är övertygad om sådana idéer. En fungerande demokrati förutsätter ärlig och rak debatt – men också att det finns respekt, öppenhet och samtal.

Det måste gå, också i politiken, att göra skillnad mellan idéer och övertygelser å ena sidan och personer och likvärdiga medborgare å den andra sidan. Mellan en politisk ideologi och ett helt parti­program å ena sidan och kompromisser runt konkret sakpolitik å den andra sidan.

Sverige har på kort tid förändrats dramatiskt. Vi har gått från att ha varit ett i hög grad homogent land till att bli ett mångkulturellt och pluralistiskt land. Det gör att olikheter av olika slag – sociala, kulturella, religiösa, politiska – blir synliga, misstro och fördomar frodas och av sig självt växer avstånden mellan människor. Vi kan beklaga att det är så, men det är en oundviklig process. Desto viktigare då att vi gör det vi kan för att motverka den processen och tillsammans är med och skapar ett nytt ”vi” i Sverige.

Åren 2010 till 2014 var vuvuzelornas tid. Vid torgmöten runt om i Sverige samlades motdemonstranter från vänstern för ställa sig i en ring runt Sverigedemokraternas mötesdeltagare, blåsa i vuvuzelor och göra det omöjligt att genomföra mötet. Alternativt att bilda ring och i förakt vända ryggen till mot Jimmie Åkesson.

Vuvuzelorna är sinnebilden för hur man förstör demokratin. Föraktet för politiska motståndare och försöken att tysta menings­motståndare tillhör sådant som ökar polariseringen och eldar på hatet – på båda sidor om vuvuzelorna!

I årets valrörelse var det Magdalena Andersson (S) och Elisabeth Thand Ringqvist (C) som mer än andra varnade för polarisering och att landet dras isär, samt betonade behovet av enhet. De kommande veckorna kommer att visa vad de – och resten av våra folkvalda – egentligen menar med sina många vackra ord om sammanhållning.

Som den konservative politiske tänkaren Edmund Burke har sagt: ”All regering, ja, varje mänsklig förmån och glädje, varje dygd och varje klok handling, vilar på kompromisser och överenskommelser.” Burkes poäng är att samhället och politiken bygger på att vi jämkar samman olika intressen, att vi ger och tar, snarare än att hålla fast vid absoluta krav.

Det är endast på det sättet Sverige kan få en regering 2026.