En av sommarens stora debatter i tidningen Dagen har varit Kristdemokraternas försvagade ställning i frikyrkliga kretsar. Frågan har diskuterats både på ledarplats och på debattsidorna, och även lyfts fram i en omtalad intervju med Lars Adaktusson.
Kritiken mot KD:s högerposition har funnits länge – åtminstone sedan Alf Svensson deklarerade att man skulle vara ett icke-socialistiskt parti och tog plats i Carl Bildts borgerliga regering 1991. Andra delar av kritiken är av modernare snitt och handlar primärt om det förändrade politiska landskapet, där KD sagt sig villiga att ingå i en regering med stöd av Sverigedemokraterna.
Det är ingen tvekan om att det finns tidigare väljare som ställer sig främmande till den omsvängning som detta representerar inom KD, inte minst i frågor som migrationspolitik och brottsbekämpning.
Å andra sidan kan man – som de båda kommunalråden Jonas Segersam och Denisé Cassel gör i Dagen – argumentera för att politik måste förhålla sig till rådande förhållanden. En hållbar politik måste helt enkelt söka lösningar på samtidens frågor – oavsett om dessa hör till hjärtefrågorna eller ej. Och få skulle väl i dag förneka att Sverige har akuta problem i fråga om såväl gängkriminalitet som integration.
Till saken hör att även Socialdemokraterna har tvingats till en likartad omorientering på senare tid. Långt ifrån allt i Mikael Dambergs eller Morgan Johanssons retorik skulle värma ett sossehjärta från, säg, svenskt 90-tal. Men deras politik bottnar i en problembild som ingen ärlig betraktare kan bortse ifrån.
Vad som möjligen kan förvåna med Dagen-debatten är att de politiska alternativen tycks vara föremål för en ganska ytlig granskning. Många som kritiserar det så kallade högerblockets migrationspolitik – inklusive viljan att i högre grad hjälpa människor på plats – har exempelvis gjort Miljöpartiet och Centern till ny politisk hemvist.
Men visst borde dessa partiers radikala agenda i fråga om genusideologi på förskolor, skolor och universitet förtjäna en betydligt hårdare granskning än vad som nu är fallet – inte minst om man gör anspråk på en kristen människosyn?
Eller ta MP:s roll i den alltmer bekymmersamma utvecklingen i fråga om Sveriges energiförsörjning, där partiets idealistiska hållning håller på att försätta landet i ett läge av långsiktig brist på alltifrån elektricitet till cement.
Klart är att det politiska landskapet är svårnavigerat – för kristna såväl som för andra väljare. Låt oss därför erkänna detta, inklusive de målkonflikter som trots allt inte går att trolla bort.