En 23-årig Uppsalakille sköts i förra veckan till döds – av misstag (!) – på väg till sitt arbete i hemtjänsten. Han visade sig ha rötter i Afrika och är bara ett exempel på hur även nysvenskar drabbas av våldet i det nya Sverige. Flera av dem som skjuter är också invandrare eller andra generationens invandrare.

När den stora flyktingvågen sköljde över Sverige 2015 var det många kristna som tackade Gud för detta och såg det som ett bönesvar. Världen kom till oss och vi fick möjlighet att ge dem evangelium här i Sverige. Åtskilliga personer har också fått ta emot Jesus på svensk mark, medan andra – de som redan var frälsta syskon – har blivit viktiga inspiratörer och missionärer i vårt sekulariserade land. 

Just ”främlingen” är en av de grupper som Bibeln instruerade Israels folk att visa omsorg och respekt. Men inte utan motkrav. Främlingen förväntades att aktivt lyssna in och respektera Israels Gud, hans bud och den lag som gällde i landet.

Det är ingen tvekan om att rasism är synd – det är att förakta en medmänniska som Gud har skapat, och därmed ett förakt mot Gud själv. Men rasism göds av olika källor, och om invandring sker på ett sådant sätt och i en sådan omfattning att det leder till laglöshet i landet så riskerar detta att ge näring åt just rasism. 

Men Gud underkänner också det land där blod utgjuts, och när blodet nu rinner på Sveriges gator måste vi fundera över om vi har agerat fel någonstans. Gud håller oss nämligen inte bara ansvariga för hur vi behandlar främlingen; han ser med lika stort allvar på om blod, och särskilt oskyldigt blod, utgjuts.

Att hävda att alla med skyddsbehov på jorden (gissningsvis hundratals miljoner människor) ska kunna erbjudas permanent och livslångt skydd i Sverige, eller ens i Europa, är inte seriöst. Det är troligtvis inte heller Guds tanke. Han är fridens Gud, som bryr sig om individen men också om folken och våra samhällen.

Även om exakta siffror saknas är det nog ingen överdrift att tillräkna den misslyckade integrationen många av de problem med våld och laglöshet som vårt land upplever just nu. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) finns den högsta andelen misstänkta för våldsbrott bland utlandsfödda och dem med utlandsfödda föräldrar.

Dagliga dödsskjutningar, sprängningar, förnedringsrån, kravaller och annan våldskultur – de tragiska nyheterna i Sverige tycks för närvarande inte ha någon ände. Varje enskild händelse orsakar ett oerhört mänskligt lidande, där individer traumatiseras och får sina liv förödda. Om invandring sker i sådan mängd och så urskillningslöst att det resulterar i hög våldsbrottslighet och till att tryggheten i landet undergrävs, är det då rättfärdigt?

Här måste vi som kristna kunna hålla isär äpplen och päron. För det första: älska alla de människor som kommit till vårt land – även våldsverkare och klan-kriminella. Vi behöver be för dem och göra allt för att nå dem med evangelium. Vi ska också fortsätta att betjäna främlingen socialt och visa vårt samhälle en modell för verklig och fungerande integration.

Samtidigt behöver vi lämna den naivitet som ibland präglat oss som kristenhet. Vi behöver erkänna att fortsatt hög invandring av personer från helt främmande kulturer och religioner också innebär en oerhörd påfrestning på vårt samhälle. Det kan leda till en laglöshet som skadar både den fredlige främlingen och det fria Sverige.