Förra veckan passerades en skrämmande gräns. Över hundra sprängningar har detonerat i Sverige under 2019. Detta faktum går inte att vifta bort med anklagelser om alarmism, skrämselpropaganda eller diskussioner om Sverigebilden.
Sverige har haft fred i två hundra år och vi har sluppit etniska, religiösa, politiska och geografiska konflikter. Vi har inte haft maffia av rysk eller siciliansk modell. I stället har vi under 1900-talet byggt upp ett berömt välfärdssystem av trygghet, och vi var fram till relativt nyligen ett land med god sammanhållning.
Ändå är det nu sprängningar och dödsskjutningar som präglar nyhetsflödet. Vad har hänt?
Henrik Häggström, analytiker på Försvarshögskolan, menar att man ”får nog gå så långt som till Afghanistan för att hitta en liknande situation som den i Sverige och då är det naturligtvis per capita räknat”. Han talar om att det är en ”exceptionellt svår situation” där Sverige sticker ut, ”inte bara i Europa utan internationellt”.
Sverige liknas alltså, på detta område, vid Afghanistan – ett land som vi debatterar om det säkert nog att utvisa människor till!
Den senaste veckans rubriker gör inte situationen enklare. Vi har en rånvåg bland unga. Fram till september rånades nästan 1 800 barn och ungdomar, en fördubbling jämfört med 2015. Samtidigt hotar kriminella gäng många handlare, och var femte handlare är villig att flytta eller stänga ner sin verksamhet på grund av stölder och trakasserier.
Frågan till ansvariga politiker är: Vad har ni gjort med vårt land?
Det är förstås inte regeringspolitiker som placerar sprängmedel i städerna, som rånar och trakasserar. Men politikerna bär ansvar för att den här utvecklingen tillåtits. Det är politiska beslut och politisk impotens som öppnat för sönderfallet av Sverige.
Politiskt ledarskap är mer än värderingar och visioner. Det handlar om förmågan att se konsekvenser och kunna fatta tuffa och hållbara beslut, något som knappast präglat det senaste decenniets politik.
Många olika beslut har samverkat negativt. Migrationsöverenskommelsen 2011, kaoset 2015 och en alltför oreglerad arbetskraftsinvandring har tillsammans skapat skuggsamhällen, utanförskapsområden och öppnat möjligheter för kriminella att utnyttja våra system, för att ta några exempel.
Men problemet är inte bara naiva och ogenomtänkta beslut; ett annat problem är bristen på beslut. Så har den svenska tullen länge saknat resurser och därför stått handfallna inför den internationella kriminaliteten. Inom landet saknas, som Expressens Anna Dahlberg nyligen uppmärksammat, möjlighet att samköra olika myndigheters register. Under hyllandet av sekretess skyddar staten de kriminella.
Nu straffas Socialdemokraterna och Moderaterna – traditionellt de två statsbärande partierna – i opinionen och risken är stor att Sverigedemokraterna blir Sveriges största parti. Så skördar etablissemanget frukterna av den orealistiska politik man försökt driva.
Den franske författaren Anatole France, som fick Nobels litteraturpris 1921, har sagt: ”Det är bra för hjärtat att vara naiv och för tänkandet att inte vara det.” Det Sverige behöver det kommande decenniet är en generation tänkande politiker.