Carlsson borde gjort som Kamprad – inte tiggt pengar från skatte­betalarna

År 1943 började en 17-årig pojke sälja pennor, klockor och tavel­ramar i sin firma, vars registrings­avgift han hade fått av sin pappa i examens­present. Innan dess hade han, ända sedan fem–sex-årsåldern, sålt fröer, julkort, fisk och tidningar, och arbetat upp en liten kundkrets. Några år senare hade pojken, tack vare försälj­ningen, lyckats samla ihop ett litet start­kapital som gjorde att han kunde börja sälja möbler på postorder, och snart kände var och varannan små­länning till pojkens bolag.

Idén var enkel: I en tid då allt fler svenskar började få framtids­tro och ha möjlighet att prioritera sina hem behövde de kunna köpa möbler till ett över­komligt pris. Och ifall man som före­tagare slopade alla mellan­händer kunde man erbjuda just dessa låga priser.

Beställningarna började strömma in till firman, och några decennier senare fanns Ingvar Kamprads butiker över hela världen.

Drygt 70 år senare grundade en annan man, tillsammans med en före detta kollega, ett annat bolag. Ridande på den gröna trenden och med stora investerare i ryggen skulle han bygga Nordens största batteri­fabrik och bidra till att Sverige gick i bräschen för den fossilfria omställningen. Han hade inte särskilt mycket erfaren­heter av batterier, men vad gjorde det när man hade en så storslagen idé?

Medier, politiker och klimat­kämpar jublade över initiativet, och glädjen var minst lika stor i Skellefteå när det stod klart att företagets gigantiska fabrik skulle förläggas i kommunen.

Men som varenda svensk vet vid det här laget blev glädjen inte särskilt långvarig.

Datumen för när full produktion skulle nås flyttades ständigt fram, kunderna började klaga, investerare drog sig ur och allvarliga olyckor inträffade i fabriken. I februari 2025 avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att företaget inte hade lyckats producera ett enda helsvenskt batteri. En kort tid senare var konkursen ett faktum.

Tusentals personer förlorade sina jobb, tiotals miljarder kronor gick upp i rök och under­leverantörer drabbades av enorma förluster och tvingades säga upp folk.

Grundaren och den före detta vd:n Peter Carlsson höll sig borta från rampljuset så gott han kunde, men nyligen intervjuades han om den turbulenta tiden i SVT, och fick möjlighet att göra reklam för den bok han nu skrivit om Northvolt­tiden. 

I intervjun idkar Carlsson viss själv­kritik, men han riktar även en känga mot Tidö­partierna. Om staten hade gått in och stöttat med större summor (än de 600 miljoner som man fick i olika bidrag) hade Northvolt haft en chans att överleva, menar Peter Carlsson.

”Min känsla var att det här blev en grej inom Tidö­regeringen att staten inte ska supporta den här typen av industri”, vidhåller han. 

Det Carlsson säger är alltså i princip att svenska skatte­betalare skulle täcka upp för delar av bolagets drygt 80 miljarder kronor i förluster. Hur har han, som själv tjänat närmare 200 miljoner kronor på aktie­försäljning i Northvolt, mage att säga detta?

Och vad är det som säger att svenska skatte­betalares pengar skulle rädda ett bolag som inte lyckades med sin grundidé trots uppbackning från finansiärer, näringsliv, politiker och lokal­samhälle?

Nej, Peter Carlsson och andra visionärer borde rikta blickarna mot Småland och dess företag i såväl Älmhult som Gnosjö. Där har man inte byggt fabriks­lokaler på 500 000 kvadrat­meter innan man haft en färdig produkt. Där har man inte tecknat gigantiska ordrar hos under­leverantörer innan man börjat tjäna pengar på varorna. Och där har man inte lovat guld och gröna skogar samtidigt som man sprungit till pappa staten när allt varit på väg att krascha. 

Nej, där började man i det lilla och levererade något mer konkret än fina ord.