Förra veckan mötte statsministern trossamfunden: kristna, judar, muslimer och buddhister. På sin Facebooksida skriver statsministern: ”I tider av kris söker sig många till trossamfunden och samfunden gör en viktig insats för att sprida hopp och information”.
De orden värmer. Som kristen är man van vid att det är kritik – och inte sällan blåslampa – som möter oss från det ledande politiska skiktet. Signaler av bejakande har sin betydelse.
Dag för dag gör kristna en ovärderlig insats bland hemlösa, missbrukare, avsidestagna och döende. Kontinuerligt sker ett enormt arbete bland barn och unga. Kulturellt spelar kyrkorna en viktig roll, inte minst för musiklivet. Socialt är den kristna församlingen en livsviktig mötesplats för människor över generationsgränser, sociala grupperingar och etniska olikheter.
Det är därför välkommet att kyrkornas insats uppmärksammas.
Historiskt har den kristna tron lagt grunden för framväxten av den västerländska kulturen. Det förnämliga magasinet ”Arvet från Aten, Rom och Jerusalem”, som nyligen följde med Världen idag som bilaga, visar hur vetenskap, demokrati, rättsstat, sjukvård och människosyn till viktiga delar är en frukt av den kristna tron.
I historiens ljus framstår det därför som märkligt att det i dag räcker med några få positiva ord från makten för att glädja oss kristna.
När kyrkorna beröms ska vi inte bara slicka i oss det berömmet som plåster på såren. Det är lika viktigt att fortsätta utmana politikerna att inte beskära religionsfriheten och de kristna samfundens rörelseutrymme.
Som kristna måste vi kontinuerligt vara en nagel i ögat på makten. Vi måste komma ihåg att den politiska makt som nu gärna tar emot vår hjälp är samma politiska makt som under decennier ställt sig i vägen för den kristna församlingens möjligheter.
Kristna skolor motarbetas och önskas ur världen. Den kristna äktenskapssynen ska anpassas till en sekulär livssyn. Bibeln kan tänkas bort ur utbildningen. Samvetsfrihet ska konsekvent motarbetas. Svenska kyrkan ska hållas i fångenskap genom ett politiskt styrt kyrkomöte. De teologiska utbildningarna, för att få stöd, måste i sin undervisning vara konfessionslösa. Avdragsgilla gåvor, om de alls ska förekomma, måste hållas på en mininivå.
Normalläget är att den kristna närvaron i Sverige ska ignoreras alternativt vingklippas mest möjligt.
Det ironiska är att politikerna gör allt för att pressa tillbaka den kristna tron och dess innehåll, men samtidigt välkomnar man, när det verkligen gäller, konsekvenserna av just den tron. Då berömmer man kyrkornas engagemang, som under flyktingkrisen och nu under coronaepidemin.
Här måste vi visa kopplingen mellan vår tro och vårt agerande. Det är utifrån vår tro på Bibelns Gud, vår tro på den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus, som vårt samvete driver oss till engagemang. Utan den kristna trons innehåll föds inte det kristna engagemanget. Inte ens politiker kan äta kakan och ha den kvar.
När den kristna församlingen gör gott mot omgivningen är det inte av strategiska skäl för att vinna gehör hos politiker eller gillande av kulturen. Vi gör det därför att varje människa är skapad till Guds avbild och älskad av honom. Vi gör det därför vi är kallade att älska vår nästa som oss själva. Vi gör det för att Kristi kärlek tvingar oss.
Därför kommer vi att fortsätta göra gott oavsett hur politikerna betraktar oss. Men vi ska inte vara tysta när politikerna med den ena handen försöker pressa tillbaka oss och med den andra handen vill ha vår hjälp.