Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Den starkaste minnesbilden av Margot Wallströms ministergärning är tyvärr hur hon har återkommande har trampat snett i den israelisk-palestinska konflikten, skriver Per Ewert. Foto: Janerik Henriksson/TT

Margot Wallströms arv av felaktiga val

Ledare · Publicerad 00:00, 10 sep 2019

Statsråd som blir mer aktivister än förvaltare kan ge mer av fart och engagemang i politiken. Men de kan också skapa stora problem. Speciellt när aktivismen går i en osund riktning.

Regeringen Löfven fick från början in tre statsråd av den typen. De två första försvann inom två år: Mehmet Kaplan, som blev mer känd som representant för islamism än för sitt bostadspolitiska uppdrag, samt Aida Hadzialic, som mer blev en företrädare för religionsfientlighet än en ansvarsfull gymnasieminister.

Den tredje aktivistministern hängde kvar i hela fem år. Men nu är det till slut över, och många ropar: Äntligen!

Det kontroversiella med Margot Wallströms statsrådsperiod är inte att hon varit en engagerad politiker. Inte heller att hon ibland, på god grund, har rutit ifrån mot diktatoriska regimer. Det verkligt problematiska är att hon alltför ofta har gått utanför sitt normala fögderi som utrikesminister och klampat in i situationer där hon ställt sig på moraliskt sett helt fel sida.

Detta har lett till skada för Sverige och vår roll i världen, men även för möjligheten att nå en lösning i utrikespolitiska knäckfrågor.

Två episoder från de senaste veckorna illustrerar Wallströms bristande förmåga att välja rätt. Hon har lanserat devisen ”en feministisk utrikespolitik”, men mer än en gång har utrikesministern krokat arm med parter som ingen feminist, oavsett inriktning, borde kunna bejaka.

Det varma mottagandet av den iranska diktaturens ledare härom veckan signalerade till de iranska kvinnor, som dömts till mångåriga fängelsestraff för att ha kastat sin slöja, att Sveriges regering inte anser dem värda att ta kampen för. Signalen blir att Stefan Löfvens krav på att ta både kvinnor och män i hand inte längre gällde när Irans utrikesminister kom hit och inte alls ville skaka hand med sin svenska motpart.

Den underdåniga attityden mot Irans kvinnoförtryckande regim blev ett konkret uttryck för hur en aktivistisk utrikespolitik kan falla platt när det verkligen gäller.

Ett annat exempel är hur utrikesministern på sistone har hanterat UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. När andra länder till slut tog sin hand ifrån organet, på grund av dess återkommande missbruk av både makt och biståndsmedel, har Sverige fortsatt pumpa in skattepengar utan att ställa de nödvändiga kritiska frågorna.

Wallström förklarade dessutom öppet att hon sökt påverka andra länder att öka sitt stöd till UNRWA – en hållning som måste anses som moraliskt blind.

Båda dessa fall framstår som praktiska konsekvenser av det urgamla axiomet ”min fiendes fiende är min vän”. Den starkaste minnesbilden av Margot Wallströms ministergärning är tyvärr hur hon återkommande har trampat snett i den israelisk-palestinska konflikten. Mellanösterns enda stabila demokrati har alltför ofta granskats med mikroskop och efter de muslimska diktaturernas måttstock, medan granskningen av dessa fientliga regimer tycks ha skett med både skygglappar och ögonbindel. 

När detta läses står det kanske redan klart vem som blir ny chef i Arvfurstens palats. Om Löfven vill bryta Wallströms aktivistiska linje vore det högst olyckligt med exempelvis Åsa Regnér eller Carin Jämtin, som båda har agerat för en relationsetik som anses extremradikal utanför Stockholms innerstad.

Fredrik Reinfeldt valde oväntat nog en före detta statsminister som utrikesminister. Att bjuda in Göran Persson runt regeringsbordet är kanske en högoddsare, men den man eller kvinna som ska bli Sveriges nästa utrikesminister bör ta Sveriges skadade relation till Israel på största allvar och ha förmågan att hela det som helas kan.

Vid denna tidnings pressläggning har det läckt ut att Ann Linde är den troliga efterträdaren i Arvfurstens palats. Hon är ett bättre val än andra aktivistiska ex-ministrar som Åsa Regnér eller Carin Jämtin, som båda har agerat för en relationsetik som anses extremradikal utanför Stockholms innerstad. Kanske hade det allra bästa varit att följa Fredrik Reinfeldts exempel att utse en före detta statsminister till utrikesminister. Det är förstås möjligt att Göran Persson skulle sagt nej, men den som idag ska bli Sveriges nästa utrikesminister bör ta Sveriges skadade relation till Israel på största allvar och äga förmågan att hela det som helas kan.    

Det verkligt problematiska är att hon alltför ofta har gått utanför sitt normala fögderi som utrikesminister och klampat in i situationer där hon ställt sig på moraliskt sett helt fel sida.

Trump väntas prioritera religionsfrihet framför klimatmöte

FN. Om klimatmålen i Parisavtalet ska nås måste mer göras – och fortare. Nu samlar FN:s generalsekreterare till ett peppande toppmöte där nio så kallade...

Likt Daniel bör vi vägra kompromissa

Ledare En högintressant och högaktuell bok i Bibeln är Daniel. Profeten Daniel var verksam under perioden 605–539 f Kr. Han är ett stort föredöme för oss...