Det knyter sig i magen när man läser vittnesbörden från de kristna i Afghanistan. Redan innan talibanernas maktövertagande kvalade landet in som nummer två på Open Doors lista över länder där förföljelsen av församlingen är som värst. I tisdagens tidning kunde vi nu läsa att situationen har gått från fruktansvärd till fasansfull.

Det talas om talibaner som går från hus till hus och som, om de hittar en bibelapp i någons mobiltelefon, svarar med att omedelbart avrätta ägaren. Andra källor vittnar om organiserade kidnappningar av tonårsflickor från religiösa minoriteter, som därefter delas ut till talibanska soldater eller säljs vidare som sexslavar.

En hänsynslöshet som inte står islamistiska grupperingar som IS och Boko Haram efter, med andra ord.

Som kristna i Sverige kan vi för tillfället inte göra så mycket åt detta. World Evangelical Alliance, Lausannerörelsen med flera kristna organisationer har visserligen kallat till bön för situationen, och underjordiska nätverk gör vad de kan för att stötta den kristna minoriteten.

Även Pingst Västerås, som är samfundets ordförandeförsamling för Iran och Afghanistan, uppmanar till bön om fred och om att ”Herren ska uppenbara sig i visioner, syner och drömmar, att dessa oskyldiga människor ska få möta Jesu blick det sista de är med om i detta liv”.

Men situationen för Afghanistans kyrka är en utmaning också in i våra egna liv. Det som händer med våra afghanska trossyskon är nämligen sådant som i alla tider har legat inom det möjligas horisont för Guds folk.

När Jesus kallar oss till ett liv i efterföljelse gör han det med orden: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27). I sitt så kallade utsändningstal säger han: ”Se, jag sänder er som får in bland vargar.” Och: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna” (Matt 10:16, 28).

Tror vi fortfarande på dessa Jesusord i Sveriges kristenhet? Är vi för egen del beredda att, om så skulle krävas, gå martyriets väg? Detta är inte en fråga att besvara lättvindigt. Men ytterst sett handlar den om vår tros sanning. Bara det som är värt att dö för kan ju i slutändan vara värt att helhjärtat leva för.

Klart är att situationen i Afghanistan manar oss att se över även våra egna prioriteringar. Kallelsen från kyrkans Herre står trots allt fast: ”Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona” (Upp 2:10).