Dags för politiken att övergå från teater till verkstad

Så har då regeringsbildningsteatern 2026 rivit av ännu en scen i det synnerligen händelsefattiga skådespel som varje vecka rullas ut i Sveriges riksdag. Elisabeth Thand Ringqvists drömbild om en mittenregering har effektfullt punkterats - även av de partier som var tänkta att ingå i regeringskonstellationen.

Den andra statsministeromröstningen är därmed avklarad, och snart två månader efter valet står vi fortfarande kvar på exakt samma position som på valnatten. Kanske kan de riktiga förhandlingarna nu äntligen ta vid - i så fall inte en dag för tidigt.

Socialdemokraterna har historiskt varit oerhört skickliga i att vinna och behålla makten. Det var förstås inget särskilt betungande uppdrag när partiet regelmässigt fick 45 procent av rösterna. Men efter valet 2018 visade partiet sin förmåga att gripa regeringsmakten genom att med lock och pock knyta till sig både C och L, trots att S själva sjunkit till 28 procent.

I år står partiet med ungefär samma valresultat, men i helt annat läge. Det är förstås möjligt att Socialdemokraterna bedriver strategiskt schackspel bakom kulisserna och skickligt väntar in precis rätt tillfälle för att klara hem en statsministeromröstning som än en gång kan föra hem makten till Sveavägen 68. Men av de signaler som läckt ut tycks Magdalena Andersson och övriga partiledningen tvärtom ha drabbats av svårartad och i historiens ljus smått gåtfull handlingsförlamning.

Senaste tidens opinionsmätningar visar att väljarna nu börjar ledsna på de partier som uppfattas som mest ryggradslösa i att ta ansvar för resultatet i det val man anser sig ha vunnit: Socialdemokraterna och Centern. Magdalena Anderssons egna förtroendesiffror förblev skyhöga så länge hon kunde njuta av fördelarna att stå i opposition. Men nu efter valet framstår partiets devis ”Rösta på en stark statsminister” snarast som politisk satir, med förutsägbart ras i förtroende för S-ledaren.

Den första statsministeromröstningen släckte Centerns vision om en enkel vänsterlösning utan V, och även mittendrömmen får med tisdagens omröstning anses avslutad. Nu väntar avgörandets stund, där Centern på allvar behöver hantera den vågmästarroll de flesta partier skulle ge åtskilligt för att få, men som centerrörelsen tycks göra allt för att slippa.   

Det långsiktigt bästa vore kanske därför ändå att skicka bollen åter till väljarna och sätta det demokratiska systemet i praktisk funktion, så att valmanskåren får göra det val som Centern så envetet försöker undvika. Den politiska spelplanen är i grunden ganska enkel: Svensk politik har det senaste seklet utgjorts av två huvudalternativ, ett till vänster och ett till höger. På vänsterkanten ligger ett ultimativt krav där Vänsterpartiet trots alla sina enorma inre problem kräver att få ingå i regering. Och på högerkanten har Sverigedemokraterna i fyra år redan deltagit aktivt i regeringssamarbetet. I båda fallen måste Centern tugga i sig att ett parti som de ogillar kommer att få inflytande.

Om Sverige i början av nästa år skulle kastas in i ännu en valrörelse är det en följd av att Socialdemokraterna har förlorat sin roll som statsbärande parti, och att Centern har reducerat sig själva till en meningslös aktör i politiken. Nu går sonderingsuppdraget vidare till Ulf Kristersson. Om Centern har någon ansvarskänsla för landet och det egna partiets framtida relevans gör de väl i att allvarligt överväga de erbjudanden som kan räckas dem. För om uppdraget i sista skedet återgår till väljarna är risken att de möjligheter Centern nu erbjuds är de sista de någonsin får.